Med stort tålamod tog den undergivne Anker emot denna pil i sitt bröst, särskilt som han, alltsedan kursfallet, erhållit daglig övning i att bli beskjuten.
Cello, som icke på länge varit på besök hos familjen Olsén, där musikaftnarna blivit inställda, och där sista soarén — om man nu kunde kalla den så — hade liknat en börs, ringde till direktören för att få stöd och tröst. Men herr Olsén hade, jämte sin fru och några optimistiska spekulanter, företagit en långfärd i en svit bilar. Karl Ludvig var också oanträffbar, och Första fiolen tjänade det ingenting till att tala med, eftersom han saknade affärsallvar och ansvarskänsla.
Äntligen en dag uppenbarar sig Karl Ludvig i Cellos bostad. Den brede och fete mannen såg ut, som om han nyss intagit den tunga måltiden av ett par femtiokilosvikter. I andlig måtto hade Karl Ludvig även gjort så. Han kom med nyheter, vilka tyngde på hans själ till den grad, att de korta, kraftiga benen endast förmådde gå med halv fart.
— Goddag, gamle vän, hälsade Cello med falsk glättighet för att liksom söka undandriva det hemska allvar, som återspeglade sig i Karl Ludvigs dystra sätt att uppträda.
— Godda, godda, hälsade Karl Ludvig med ett främmande tonfall. Vell du löva mej en sak?
— Allt vad du vill, lovade Cello med en skräckens beredvillighet. Allt!
— Lövar du mej då att inte bli orolier?
Uppmaningen var överflödig såtillvida, som Cello redan var så orolig han kunde bli. Genom frågan ökades journalistens spänning och ängslan ytterligare, men det bleka leende, som svävade över hans läppar, tycktes dock ingiva Karl Ludvig tro på ett fullständigt lugn i vännens bröst, i synnerhet som denne svarade:
— Du ser ju, att jag är fullständigt lugn.
— Nå, då så! Jo. Vet du att Västerviks Sågblad föll mä e tia i förra vecka?
— Jo visst, svarade Cello med spelad frisk affärsmässighet, fastän han var lika lugn som ett hyvelspån, framdrivet av tjugu sekundmeters vind.
— Dä föll fem kroner ytterligare i går.
