Slutligen dog sorlet bort, rökslingorna seglade stilla upp mot taket, telefonklockornas ljud blev allt omärkligare. Högtidligheten hade passerat sin kulminationspunkt. Men ännu återstod en växelsång. Tempeltjänaren reste sig upp i hela sin längd varvid de svarta redingoteluckorna föllo tillsammans; han tog ur skålen den lilla elden och friskade på nytt upp dess glöd, varefter han riktade sina klippande, bruna ögon mot menigheten.
Cigarrhandlaren
framträdde ur kretsen, nedböjde sin skalliga hjässa, riktade ett par vemodiga ögon mot officianten och sjöng:
Hur har Solidarfett kunnat falla från en sådan höjd?
Tempeltjänaren:
Ingen kan ju veta något säkert om djup och höjd i detta fall.
Församlingen:
Djupet… höjden…
v. Häradshövdingen:
Kan man ändå våga hoppas på Västerviks Sågblad?
Tempeltjänaren:
Mänskligt att döma, är det ett papper, som man kan tro och hoppas på.
Församlingen:
Tro och hoppas!
Bokhandelsmedhjälparen:
Ha vi nu nått bottenkurser?
Tempeltjänaren:
Botten är nog nådd, men kanske det en tid blir stilla.
Församlingen:
Stilla. Stilla…
165
