Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/174

Den här sidan har korrekturlästs

telsen om Hallidajen på renodlad stockholmsdialekt och iförd rokokokostym. Jag kände mig lycklig, men ensam. Själv var jag iförd en av smeden August lånad hög hatt samt ett blågult sidenband över bröstet.

Vi lyckades genom den vackra sommarfesten hopplocka något över fyrtiofem kronor netto, vilken ståtliga behållning överlämnades till den inbitne byskomakaren under tillsägelse, att han skulle använda densamma för den vanartige fostersonens utrustning. Denne senare satt på soffkanten och räckte lång näsa åt mig och den goda frun, när vi överlämnade medlen.

För övrigt har jag intet egentligt nytt att tillägga rörande pensionatet Koludden, om icke det, att den unga fröken Åvik kort före mig hastigt måste avresa på grund av en broders svåra sjukdom. Jag förväntar ditt värdefulla svar på min lilla epistel och tecknar

Tuus
Alexis Uddberg
Vän och Pensionatskurk.

P.S. Jag höll på att avglömma en betydelsefull detalj. När jag och ämbetsmannens fru jämte sex andra personer ur den medverkande gruppen vid välgörenhetsfesten efter en veckas tid besökte den inbitne byskomakaren för att efterforska, om fostersonen erhållit sina utrustningspersedlar, funno vi ovanför ett plebejiskt men blänkande kärl, som stod mitt på golvet, i taket hängande en bronserad järnlampa med välvd kupa. Byskomakaren hade använt de överlämnade penningarna till denna lyxartikel, då han nämligen beslutat att uppfostra den vanartige ynglingen själv.

D. S.


När Cello avslutat läsningen, som något litet muntrat honom, steg han upp och ställde sig framför den lilla spegeln, som hängde ovanför lavoaren. Han granskade uppmärksamt sitt anlete.

När han fullbordat denna granskning och lade tillsammans allt, vad han funnit, tyckte han, att kyrkängelskinderna skvallrade om andlig dästhet, de runda ögonen om dolskhet, slughet och dåligt samvete samt den envisa näsknappen om långt driven vinnings-

170