lystnad, parad med grymhet. Härefter lade sig den nyupptäckte uslingen till ro och lät sina tankar ännu en gång svärma kring fröken Märta Åvik, som han hoppades snart åter få träffa, denna gång i staden.
När Cello klockan tio på förmiddagen dagen därpå rusat genom förstugan, hade han öppnat dörren för en sorgklädd ung kvinna, som skulle in på kontoret. Han igenkände henne genast som fröken Åvik, och den unga damen fumlade med ett papper i sina svartbehandskade händer. Cello hade hälsat, och med en stegrad känsla av varm sympati efterfrågat hennes tillstånd, beklagat den stora förlusten, hon och familjen lidit genom broderns frånfälle, bugat och avlägsnat sig. Men just som den unge mannen skulle öppna dörren, hade fröken Åvik vänt sig om och sagt:
— Förlåt, bara ett ögonblick. Skulle jag kunna få säga några ord?
I ett inre rum hade de sedan samtalat, och den svartklädda fröken hade begärt en del upplysningar rörande annonseringen. Mitt i sorgen kunde dessa mörka ögon le ibland, men Cello märkte nog de röda ringarna omkring dem och darrningen på hennes hand. Till sist hade hon sagt, med den största möda hållande tillbaka tårarna, som endast en och en fingo lov att sippra fram:
— Jag är generad över vad jag nu ber om. Men skulle det inte kunna skrivas några rader om min lille bror? Inte för min skull, förstår herr Erlandsson, utan för mina föräldrars skull.
— Fröken Åviks bror var visst helt ung, sade Cello.
— Ja, han var inte femton år, när han dog.
— Någon dödsruna i egentlig mening… yttrade Cello, men avbröt sig. Men några vänliga ord… Ja, jag menar, att en liten människa kan innehålla lika mycket… Ja, jag menar… Principiellt, se…
Den sorgklädda fröken log, och det var som när solen går upp över mörka kullar, eller som när man i svarta skogen plötsligt varsnar en vän, solbelyst glänta.
171
