— Jag ser bestämt på er, att ni gör det, sade fröken Åvik i en barnslig ton. Förlåt mig nu bara detta!
När hon gått, hade Cello en stund stått kvar i det lilla rummet utanför Notischefens rum, försänkt i djupa tankar. Omkring honom växte svarta blommor och röda, men de flesta voro visst röda. Säkerligen hade han stått där ännu längre, om icke i detsamma en ljudlig diskussion utspunnit sig mellan faktorn och den hetlevrade, fete Notischefen.
— Ska japanska olyckan stå i mitten på femte sidan, eller ska vi ta skandalen i polska riksdagen där, ropade faktorn med åsklik röst.
— Vid lilla Pjatten från Aparangs! Vid alla små Sardiner i havet, har jag inte sagt tre gånger, hur det skall vara, svarade Notischefen hett.
— Nå, hur ska det vara då, åskade faktorn.
— Som jag har sagt, svarade Notischefen, med stigande vrede. Nämligen så: vi skola i mitten på femte sidan hava den japanoriska olyckan och uppå den fjärde sidan den polynesiska skandalen.
Hela dagen hade emellertid Cello tänkt på den sorgklädda fröken, och så gjorde han allt fortfarande, medan han i afton var tvungen att fullgöra de vardagligaste uppdrag. När han skrev om bagerikonflikten, såg han hennes mörka ögon framför sig, och likaså när han sedan nödgades leta efter en kliché, som föreställde en falskspelare vid namn Andersson-Blixt, vilken under dramatiska omständigheter flytt från ett rannsakningsfängelse efter att ha krossat näsan på en poliskonstapel. Cello var därför irriterad medan han letade i registret på bokstaven A, där personer av skilda arter och värden funnos antecknade; enklare personer, som hoppat fenomenala hopp, djupare personer, som hållit tal vid politiska möten, kompositörer, målare, hantverksmästare, som tagit pris för vackra möbler, kommunalmän, som jubilerat och erhållit silverjardinjärer, skickliga kemister, tågplundrare, astronomer och tjuvar, undervattensbåtsofficerare, operasångare och mördare. Nästan allesammans hette Andersson.
172
