— Herr Tidlund — ja så är det. Den döde är ur huset! Han sade det, herr Tidlund! Ja, den lille älskade vännen är ur huset. Jag var därinne i hans rum, men det var tomt. Där fanns bara två svarta pallar…
Timglaset lade sin långa, bleka hand på den storsnyftande hushållerskans skuldra, som skakade av gråt.
— Fröken Alma är ju klädd för att följa med, sade han vänligt och stilla. Jag ska gärna leda henne till kapellet, om hon inte vill gå med i processionen. Tag nu bara vatten på ögona, så går det röda bort. Jag vet det nog, jag, som varit med så mycket.
När Cello efter tidningens pressläggning i dag på middagen gått hem att byta kläder för att därefter själv åtaga sig begravningsreferentens arbete vid Edmund Åviks begravning, bestämde han sig för att samtidigt göra en promenad och att makligt taga en omväg över utmarkerna till begravningsplatsen. Han tycktes inbilla sig, att han med sin blockbok i fickan gick dit å ämbetets vägnar eller för att ännu en gång nedkasta några vänliga rader om den döde gossen, som han aldrig sett eller känt. Varför icke hans kollega Löf, som numera brukade sköta begravningsreferaten, denna gång fick utföra det så enkla och vardagliga arbetet, därom resonerade icke den unge mannen mycket med sig själv. Han trodde sig kanhända gå till kapellet för dödens skull — — —
Den väg, som Cello beträdde för att komma till kyrkogården, bar först spår av vild ängsmark.
Mellan blåklockor och friskt gräs, där små klippstycken idylliskt skymtade, ledde en liten stig, virrig och smal, som slingrade sig — man visste icke rätt vart. Den tycktes vilja giva sig sken av att icke leda till något särskilt ställe, om icke till små trevsamma krokar och gröna labyrinter. Men hur frigjort den än syntes irra, förde den obevekligt fram genom glada och ljusa hörn och gläntor till en mera bred och mera trampad stig. Grönskan blev mörkare och yvigare, luften icke så solfylld, och plötsligt rann den lilla stigen ut i en bred allé, där träden voro högre, luften svalare och suset djupare. Ännu långt borta i denna gång, varsnade man
