åter förbi som en snabb hägring, men lika snabbt som blixten har man urskilt tavlan. Så plötsligt och klart hade någon gång ett grundmedvetande om dödens verklighet slagit ned hos Cello, och han förstod i samma blink det svindlande i att icke leva med sin kropp på jorden.
Vid trädens högtidliga sus hade den unge mannen under sin långsamma vandring nått fram till den stora alléns mynning.
Utanför det lilla kapellet, som nästan lyste likt marmor, fastän det endast var av tegel med grå rappning, stodo sex herrar i höga hattar, alla med svarta vantar på händerna. En av herrarna tryckte prövande sina läppar mot ett munstycke på en lång, glimmande tenorbasun och fick fram ett par trevande, nästan ohörbara stötar. Strax intill vändes ett annat instrument, varvid en solblixt kastades kring kors och stenar. Man kunde höra sakta, nästan smygande steg på gångarna, så tyst var det för ögonblicket på kyrkogården, där bara en vind då och då drog till, likt lätta stråk över tunna strängar. En av de svartklädda herrarna, vilka sinsemellan växlade några lågmälda ord, gick nu fram till byggnaden och stirrade med en lång blick in i det skumma kapellet, vars svarta portar stodo öppna.
Därinne syntes i den matta belysningen från ett par smala fönster tvenne mörka lagerträd, mellan vilka en vit Kristusbild bredde ut sina armar. Under bilden höjde sig en kulle av blommor, och mitt på kistan låg en styv krans av grönt.
Nu hördes raska och fasta steg på gången, som ledde från gallergrinden, och den svartklädde mannen i kapelldörren vände sig häftigt om, lik en människa, som slumrat in och plötsligt väcks ur sina drömmar. Han igenkände den långe begravningsentreprenören Julius på hans vita hårtestar under den höga hatten, på hans rörliga, långa och krokiga spindelben samt på hans raska och nytra utseende. Julius bar under hakan en kort, vit skepparkrans, hans kinder voro högröda av gången, och den sjuttiofemårige begravningsentreprenören hade ett plirande leende i sitt ansikte, som om han varit på väg att ordna en liten angenäm överraskning åt någon. Detta nytra gubbansikte tillhörde icke en känslolös person, bara en van yrkesman, men när Julius brukade komma
179
