knogande på sina svarta sorgestavar, vars slöjor fläktade omkring hans röda kinder, när han gav tysta order till bärarna att lyfta kistan från katafalken, kunde man få ett mystiskt intryck av att Julius, som varit med vid så många sorgeakter, sett så många bleka kinder och så många blanka tårar falla, visste någonting särskilt om döden, det de sörjande icke ännu hade reda på. Det var som om han behandlat döden såsom en gammal skolkamrat, för länge sedan genomskådad av det nytert plirande ögat.
Julius sög i dag på en cigarrstump och bar tätt tryckta intill sig de tvenne florbehängda stavarna. Han hälsade de svartklädda herrarna med ett artigt honnör av det stora, illa hanterade snickarpekfingret mot hattbrättet, myste och blinkade samt gick in i kapellet. Här ställde han stilla stavarna ifrån sig och lade varsamt ett av kransbanden tillrätta, stövlade upp på den lilla estraden, vars skrank dolde en orgel, och tände sakta i tvenne kandelabrar några ljus, som kastade ett fladdrande och tveksamt sken över Kristusbilden och tycktes göra dess vita mantel rörlig; det föreföll som om vecken fladdrat för ett vinddrag utifrån. Härefter gick Julius åter ut i det matta solskenet, pejlande omgivningen med sina smala ögonsprickor. När han då upptäckte Kurirens herr Erlandsson, som nalkades med dröjande steg, förstod Julius, att han icke så länge behövde vänta på begravningsföljet.
Plötsligt upprullades sorgespelet.
Cello såg fröken Märta Åvik skrida fram vid äldste broderns sida, men han såg icke hennes ansikte. Det kunde också göra honom detsamma just nu. Han kände hävningar i sitt bröst, Gud vet, vilka krafter, som avpressade honom denna suck, medan den svarta skaran tätnade omkring kapellet. Höga hattar blänkte eller skeno, svarta och täta flor böljade, och nu ljöd mellan de höga träden klangen av fjärran kyrkklockor. Efter hand tystnade alla ljud vid kapellet. Cellos tankar rörde sig oavlåtligt kring en enda gestalt, flickan i den djupa sorgdräkten, och medan han bläddrade i sin blockbok för att bereda sig till arbetet, lade han icke märke till hur en amorin med frisk färg i sitt runda barnaanlete letat sig bort i hans spår till förgängelsens gårdar bland mörka klänningar och handskar, höga hattar och svarta dok.
Han ryckte till vid ett dämpat kommandorop. Det tycktes
180
