24
Illusionistens sista nummer
— Hovmästare Edelberg på Hotell Svanlund, en lång, rödhårig man med intensivt livliga ögon, stora bleka händer, som ständigt fanatiskt vredos i varandra, och en förmåga att komma och gå utan ljud, såsom ett spöke eller en biografbild, mottog en ny beställning från ett litet men pessimistiskt sällskap i enskilt rum. Sällskapet bestod av Sjökaptenen, den om sin person mycket aktsamme Direktörsassistenten, Försäkringsmannen, Grosshandlaren och fondmäklaren Anker.
På bordet bland dryckesvarorna lågo två små gröna kålhuvuden, liknande missbildade människohuvuden, dem fondmäklare Anker ytterst motsträvigt för en stund sedan trollat fram ur en hatt.
— Trolla en gång till Anker, hördes en röst i det lilla sällskapet. Kan du inte trolla en gång till!
— Fondmäklaren, som suttit hopsjunken på sin stol, ovanligt grå i ansiktet, kliade sin stora krumma näsa och strök generad sin släta haka, medan de små ögonen klippte och klippte i röken.
— Nej, nu kan jag inte mera. Det är alldeles omöjligt. Jag är så trött på att trolla.
— Ä, det kan minsann behövas litet uppmuntran i eländet, morrade Sjökaptenen vresigt och knackade med karneolringen i bordets glasskiva. Kan du inte laga, så det stiger på börsen, så skall du väl åtminstone uppmuntra dina tacksamma kunder!
Anker skulle just till att svara på Sjökaptenens uppmaning, när det i detsamma knackade på dörren.
Hovmästaren skyndade dit, mumlade något och vände sig därefter till Anker och meddelade med diskret stämma, att en herre från kaféet sökte honom. Fondmäklaren ursäktade sig och gick ut i korridoren, där han fann direktör Olsén, som hälsade honom med en kort nickning.
— Nu är det färdigt.
— Så, sade Anker, lika kortfattat. Är det ohjälpligt?
183
