friska persiljekvistar voro lagda, och i mitten på tavlan blänkte ett smalt silverfat, vars med ett vitt, flytande hölje lätt överdragna röda innehåll lät ana en lockande och doftande sällsamhet.
Inför denna syn utropade den förtvivlade Karl Ludvig med vild beslutsamhet:
— Dä kvettar! Jag kan lika gärna släppa på å äta så möcke jag örkar!
Men älskade Karl Ludvig god mat, höll han likväl mycket mera av sina släktingar, och hade en del av dessa under fettbristens dagar räckt honom en hjälpande hand i nödens stund, ville han, i mån av sin förmåga, även vara ett stöd för dem, när de sökte hans hjälp. Utan att äga en vapensköld i riddarhuset med klöverblad på vit strömfåra eller lejonhuvud med utsträckta tungor, ägde Karl Ludvig dock en väl inregistrerad släkt, och det var han själv, som hade uppgjort anteckningarna om densamma. Han kände mycket starkt för hela sin familj, precis som om han varit ett slags seismograf; han våndades med magra tanter, som plågades av astma på ålderdomen, åjade sig med gamla rustika herrar, dem han kallade farbror eller du, vilka prövades av blodpropp eller fingo mottaga små varningar för porter, oxkött och toddy i form av lindriga svindelanfall; han gladdes med de unga, bleka brudar, som då och då kläddes i något hem framför en liten spegel; han korresponderade livfullt och varmt runt omkring i landet och även något utom landet, där slingor från det jätteträd, av vilket han själv utgjorde en av de tjockaste grenarna, sköto sina skott och blad. Vännerna Cello och Första fiolen hade en gång iakttagit oro hos Karl Ludvig, och då de frågat honom om orsaken till denna, hade han anförtrott dem, att en medlem av släkten, kallad gamla tant Babba, vilken anförvant nu antogs vara sextiofyraårig, icke kunnat återfinnas vid företagna undersökningar i en by i övre Norge. En betydande korrespondens hade om denna sak förts från Karl Ludvigs sida, och han hade med sina brev jagat norska polismän, kyrkoherdar, vice pastorer, rotemän och hyresvärdar inom ett ganska vidsträckt område i broderlandet, där man förmodligen betraktade denna elakartade envishet som en efterdyning till harmens böljor under unionsutbrottet.
15
