säger: det måste genomgås, det måste tas! Har man varit en åsna…
— Ja, suckade Anker meningsfullt, i det han i detsamma kastade ett par långa blickar bort i den skumma korridoren, där en tjock herre sågs vanka av och an med bestämda och guppande steg, vilka ibland kommo korridorgolvet att lätt sjunga och darra;
— Vem är det där, frågade han Olsén.
— Det är Karl Ludvig, som väntar på mig, svarade denne i det han tog avsked. Nu vet du allt! Men håll tyst så länge. Godnatt!
Fondmäklaren Anker återvände till sällskapet försänkt i dystra tankar, och när han kom in i det tämligen sparsamt upplysta rummet, vars gula ljusstrålar koncentrerades över bordet, där herrarna hade sin plats, verkade tavlan nästan hemsk på den av sinnesrörelse skakade fondmäklaren. Han såg ett par ansikten ihoplutade, han hörde ett dovt mummel. På bordet lågo de två små missbildade huvudena, bleka eller gröna, och i bakgrunden syntes den rödhårige hovmästarens blodlösa ansikte och vita, stora händer, vilka vredos och åter vredos liksom i förtvivlan över en nyss fullbordad avrättning.
Direktör Olsén fortsatte efter samtalet med fondmäklaren Anker sin avbrutna samvaro med Karl Ludvig, som var mera upphetsad och förskräckt, än han ville visa för den ruinerade direktören. Denna samvaro hade påbörjats strax efter fru Olséns avresa på eftermiddagen. Herr Olsén var en man, som kunde bära den tredubbla bördan av en ruin, en förlorad anställning och den tillfälliga förlusten av sin familj. De blixtar av förtvivlan, som ilade genom honom, drog han ut, eftersom de kommo, som om han knäckt sönder och oskadliggjort giftpilar. Han hade mycket väl klart för sig, att läte han en enda av dem tränga till djupet av sitt bröst, då skulle hans motståndskraft snart vara bruten. Han visste vidare, att lyckans hjul går runt, och att en frisk och stark människa ändå hade något att hoppas, vad som än nu skulle
186
