Ingen olycka inträffade, och Karl Ludvig gladde sig mycket över, att Olsén vid samkvämets fortsättning lyssnade till hans tröstande ord, vilka också verkligen gjorde direktören gott, uttalade som de voro av en uppriktigt deltagande medmänniska, och därtill av en, som tycktes vara optimistisk i sin uppfattning om framtiden. Kvällen förlöpte alltså i lugn och ro, ända till dess direktören frågade en kypare:
— Är nummer femton däruppe ledigt, tro?
— Vet inte, svarade kyparen. Skall höra efter.
Karl Ludvig spände på nytt alla sina krafter, då han möjligen kunde befara, att vännen Olsén i natt på hotellet skulle taga ett rum, vari naturligtvis funnes en kakelugn och följaktligen även det oundvikliga spjällsnöret. Kyparen meddelade att nummer femton var upptaget av ett sällskap, som hade suttit där hela eftermiddagen.
— Utmärkt, sade Olsén. Då är Anker där!
Karl Ludvig blev åter lugnad men följde herr Olsén steg för steg upp i korridoren, där ju även Anker sett den brede mannen oroligt vanka fram och tillbaka. Men även detta orosmoln gick över, direktören återvände från samtalet med fondmäklaren, och nu skulle de båda vännerna snart skiljas åt. Direktör Olsén, som icke anade, att Karl Ludvig just var i färd med att utföra en fångvaktares eller en orolig sjukvårdares ansvarsfulla uppdrag, lyssnade med förvåning till frågan:
— Går du hem nu?
— Ja visst går jag hem.
— Jag kan följa dej tell porten, sade den uppoffrande vännen.
Men när de båda herrarna kommo till Olséns villa, frågade herr Olsén Karl Ludvig, om inte denne hade lust att komma in och äta en smörgås ur skafferiet.
— Du kan ju ligga kvar, om du har lust, sade han.
Nu var det Karl Ludvigs tur att förvånas, men han hade lovat sig själv att icke ett ögonblick låta invagga sig i säkerhet, åtminstone inte denna första afton, som kanhända var den mest kritiska för direktören. Han följde alltså med in och deltog i förberedelserna till den enkla måltiden. När herr Olsén gick ut i skafferiet, kom Karl Ludvig efter, och när direktören började
188
