25
Sorgen
De sörjande framkallade Edmunds bild, sådan den tett sig för dem, när han lekte.
De sågo honom, då han som helt liten gick omkring och klistrade upp gubbar på kartonger i gossarnas rum, eller när han skuttade runt såsom sjuåring på gården. Ibland gick det till så, att en mängd små barn tillsammans med Edmund sprungo i ringar och krokar, jagande vilt över sanden, varefter de, en efter en, stannade och stelnade i den ställning, vari de befunno sig under tumultet. Dessa små barnstatyer blevo mycket lustiga men kunde någon gång även bli vackra — älskliga voro de ju alltid.
De sörjande sågo nu Edmund i en sådan lek. Han hade sträckt upp båda händerna och kastat det välbildade, mörka gossehuvudet tillbaka. Hans spänstiga lilla figur krökte sig i en lätt båge, och ögonen, dem ingen kunde glömma, blickade med ett sken av barnslig stolthet upp mot rutorna, där en gång systern Märta och modern hade stått som åskådare. Då hade man endast skrattat och vinkat åt den lustiga lilla figuren, men nu trädde statyn fram och blev rörande, gripande och vacker. Ingen kunde längre se ut på gården utan att få en vision av gossen i hans sällsamma attityd. Därifrån gingo tankarna bort till graven, och Sorgen kramade så hårt deras hjärtan, som om den dokhöljda ängeln velat se blod sippra fram mellan sina bleka fingrar.
I serveringsrummet satt hushållerskan Alma och tänkte oavlåtligt på gossen, när han fäktade med sin träflorett på gården. Hon var kanhända den i huset, som oftast fått bevittna det vilda i musketörlivet därute intill uthusdörrarna under Edmunds sista år. Alma kom även ihåg hur Edmund ibland kunde falla ned som död på gårdsplanen och ligga orörlig där, ända tills någon nalkades. En gång hade hushållerskan, som trodde att gossen skadat sig och förlorat medvetandet, skyndat ut under förskräckta rop, men Edmund, som endast utförde en krigslist i väntan på de lurande drabanterna bakom sadelmakeriverkstaden, hade misslynt rest sig upp och sagt:
190
