Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/195

Den här sidan har korrekturlästs

— Snälla Alma, jag är visst inte död. Jag skall bara lura den eländige Bicarat!

Men detta yttrande återkom nu med en sorgsen och sällsam klang. Edmunds alltid så trofasta väninna, som arbetade av alla krafter för att söka hålla den hetaste smärtan på avstånd, hörde sålunda barnet tala till henne från andra sidan graven:

— Jag är visst inte död. Jag är visst inte död!

Ibland kunde någon av den sörjande familjen sitta vid bordet i det stora vardagsrummet och se mot en av dörrarna. Denna dörr var av någon anledning försedd med en miniatyrglasruta i ena dörrspegeln, och i denna ruta hade modern eller systern ofta förr sett ett litet blankt, mörkt öga och sedan hört en barnröst sakta ropa eller yla, liksom för att skrämma dem, som sutto i rummet. Kort efteråt öppnades dörren med ett sakta jämmer, och Edmund kom inkrypande på knäna, skrudad i Siouxindianernas fjäderbuske och med en gammal avlagd köttklubba i handen, eller också marscherade han in med det klingande ropet:

— I konungens namn…

Men när de nu sutto och stirrade mot dörrens öga, var detta öga tomt eller brustet, och dörren jämrade icke på sina gångjärn, barnröstens uppfordrande rop hördes icke mer, ej heller förnummos längre de små manliga stegen. Då kände de sig åter handlöst falla i Sorgens armar; han pressade dem till sitt bröst, som om han åtrått att kyssa och smeka dem till döds; han höll dem så fångna i sin famn, att de kände gråten stocka sig i halsen.

När Sorgen då blev tårlös, plågade dem en ökentorka i huvud och bröst, och i hjärnan maldes samma tankar och minnen om den döde gossen beständigt på nytt; hjulet löpte och gick som en slipsten går men med sand i stället för vatten. Då blev det hett och torrt därinne, och själen liknade en törstande varelse utan möjlighet att få en vattendroppe att svalka sig med och utan möjlighet att tro på tillvaron av en källa någonstädes.

— Ditt minne skall leva, hördes prästens mörka men vänliga stämma i deras öron. O, ja! Det skulle leva, det var visst, blomstra och leva i deras smärtas öken.

— När Sorgen så en tid prövat dem, följt deras steg i dagens alla sysslor, noga passat på dem, så att icke de levande vardagsljuden

191