Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/196

Den här sidan har korrekturlästs

för ett ögonblick skulle lyckas skingra deras själanöd, torkat ut deras huvuden och blåst sin heta vind i deras hjärtan, då stannade det mörka andeväsendet för att betrakta sina offer liksom för att undersöka, om tiden var kommen för att låta dem pröva en annan sida av dess makt. Då kunde de känna luften värmas i rummen. Hördes i detsamma ett fågelkvitter, prasslet av en gren mot rutan, då välvde på en sekund igenom dem en kärleksvåg, som värmde och tröstade. Då blixtrade skymten av en förhoppning, att fastän det var borta, så var det ändå icke borta.

— Lille Edmund är kanske mitt ibland oss, utbrast den förtvivlade modern med sitt ljusa huvud lutat i armarna. är Edmund här?

Gamla mormor satt vid sitt fönster, och hennes matta ögon tycktes bara spegla himlens skylösa oändlighet, medan händerna rörde sig inuti varandra med små, darrande rörelser, och medan munnen talade utan ord. Edmund sitter på nytt vid hennes brasa och hjälper den gamla frun att spänta torrvedstickor. Gossen kan med mormors hjälp sätta dem i fyrkanter eller trianglar och sedan lägga dem i elden, där de brinna liksom små hus och sedan falla ihop till glimtande aska. Hon räcker honom ännu en gång den lilla gröna portören, och det är åter en majdag; Edmund blir så glad, att han gör något, som aldrig någon annan förut gjort i hela fabrikör Åviks hus: den lille åttaåringen fattar mormoderns hand och kysser den högtidligt, med en sirlig bugning, ty Edmund har lärt sig detta under moderns många berättelser om den unge greve Carl och den unge greve Rudolf, som bugade så och så och kysste på handen så och så.

Lilla Mussy mumlar för sig själv, men om hon samtalar med Edmund eller riktar frågor till himlen för hans skull, det får ingen veta.

— — —

Ute på den falnande kyrkogården arbetade fadern vid den lilla graven. Han lade själv stenramen, han släpade själv dit ett träd, som han planterade i myllan, och han reste fyra korta stolpar av sten, mellan vilka en tunn kedja hängde. Aldrig tycktes arbetet bliva tillräckligt gott och tillräckligt vackert. En gång, när skym-

192