ningen föll, kom kyrkogårdsvaktmästaren och sade:
— Det börjar skymma, fabrikör Åvik. Snart kan inte fabrikören se att arbeta.
— Jag ser nog, svarade den sörjande fadern. Mörkret betyder ingenting.
Till sist fick han allt så, som han ville ha det. Med händerna i sidorna betraktade han med dystra blickar sitt verk; trädet bredde ut en gles krona. Kanhända skulle det vissna, men där måste likväl stå ett träd, ända tills vintern bröt in. Kanske skulle det bli vackert och yvigt igen till våren.
— Nu har jag gjort, vad jag har kunnat åt dig, mumlade den trägne arbetaren, och han använde samma ord, som när han täljt barkbåtar åt Edmund förr i världen.
Ädle Atos, glöm icke bort den lille musketören! Kom ihåg, att han troget stod vid din sida i kulregnet på bastionens murar, när servetten, vilken med sina gyllene liljor hånande vecklades ut framför fiendens läger. Le mot honom ett av dina milda, sorgsna leenden!
Stolte Aramis! Fastän han icke i allt kunde älska dig, följde han dig dock som en pålitlig vän, bevarade dina brevhemligheter, bisprang dig i duellen och hjälpte dig upp för stegen till älskarinnans fönster. Tag vänligt mot kamraten!
Väldige Portos! Leende iakttog han hur du med bara händerna yräkte undan dina motståndare; road åskådade han dina dråpliga måltider på det vackra slottet bland de höga träden och de dimmiga vinkullarna. Med vemod såg han till sist din väldiga gestalt segna ned under de svarta jätteklipporna, dem havet vid denna tid på året häftigt piskar med yrande stänk och fradga. Håll honom i minne!
Och du, tappre d’Artagnan! Mer än någon av de andra höll han av dig, sökte andfådd att komma dig till hjälp, när du, hotad av hundra snaror skulle överföra budskapet från den sköna Drottningen till den ridderlige Hertigen. Stolt å dina vägnar och sorgsen på en gång bevittnade han äntligen hur den liljeprydda
