Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/199

Den här sidan har korrekturlästs

lilla röda bankhuset, medan det lättsinnigt glittrade i ögonen på honom.

— Vad menar du, bröt den bedrövade Cello irriterad ut. Vad menar du?

— Hittills outnyttjad sparbank, förklarade Första fiolen. Vit fläck på kartan. Outforskade länder!

Men de två andra tego, ty de orkade icke längre skämta, och efter en stund meddelade Cello, som betraktat de olika stationshusens namn, och som nu upptäckt de vita och skräckinjagande bokstäverna Ryslunda på en skylt ovanför en klocka, att man skulle stiga av.

— Gud geve, suckade Karl Ludvig, som icke utan skäl tycktes känna ett behov att vädja till högre makters bistånd. Gud geve…

— Blanda inte in Vår Herre i detta, tillrådde kallsinnigt Cello. Jag är säker om, att han inte vill ha något med våra aktiespekulationer att skaffa.

— Jaha, jaha, fortsatte Karl Ludvig. Gud geve…

De tre herrarna stego av vid den lantliga stationen, och Karl Ludvig gick i täten för bankruttörernas sorgetåg. Men när han bultat på det lilla bankhusets port, fick han av en städerska veta, att banken var stängd, men att åtminstone tre av styrelseledamöterna kunde träffas i skolhuset, där ett skolrådssammanträde hölls. På denna plats skulle även ordföranden, med vilken Karl Ludvig förut underhållit ett bevekande och med religiösa talesätt späckat samtal i telefonen, vara tillstädes.

Sorgetåget sattes därefter åter i gång. Medan de till några förbipasserande utkastade en och annan fråga, gingo de tre herrarna framåt i dyster takt, men plötsligt visade sig ett brungrått, långt tvåvåningshus, kring vilket en sandig plan utbredde sig, och som vännerna i detsamma hörde stojande barnröster, förstodo de, att målet för vandringen nu var uppnått. På en liten gräsruta i närheten av planen var en ung lärarinna sysselsatt med att under ett slag lek gymnastisera några småpojkar med vita, kortklippta huvuden. Cello, som vädrade med näsborrarna, var gång han nalkades en skola, på detta sätt insupande ängliga erinringar från sin egen barndomstid, urskilde följande kommandorop, utsjungna med en klingande sopranstämma:


195