En enda gång hade Cello förvånats eller skakats av en upplysning rörande Karl Ludvigs yviga släktträd och detta var vid ett tillfälle, då vännen haft ett utbrott efter en släktbegravning, som han bevistat. Vid ifrågavarande begravning hade en äldre fröken av stammen blivit jordad, och bortemot åttio släktingar hade varit närvarande vid sorgeakten. Den gamlas kista hade burits uteslutande av släktingar; en präst, också en släkting, fastän tillhörande svensk-finska grenen, hade jordfäst på sjungande mål, och källarmästaren, som stått för arrangemangen, var en röd, livfull farbror, styv i vira som ett troll och mycket lyckad, när han utförde raketvisan på tredje dagens eftersläckning. Endast en av anförvanterna hade vid detta släktmöte, som alltså ägde rum under sorgestavars vajande flor, underlåtit icke blott att närvara, utan även att sända en krans till båren. Tant Klara, som var den enda förmögna i Karl Ludvigs stora familj, kunde tydligen icke kallas en släktkär person, och därför utdömdes hon av Karl Ludvig med ord, så hårda, att Cello verkligen blev häpen.
— Jag tål inte tant Klara, sade Karl Ludvig. Ho ä min förskräckelse. Jag hatar tant Klara.
— Hur kan du understå dig att hata en släkting, förebrådde Cello ironiskt.
— Därför att ho inte tål di andre släktingarna, förklarade Karl Ludvig med fanatism. ”Jag vell inte ha något å göra mä den stassen”, säjer ho. Stassen! Esses!
— Tycker hon illa om dig också, pejlade vännen.
— Nä, svarade Karl Ludvig. Mej töcker ho om. Ä dä ä därför ja ä så förskräckt. Måtte ho inte besöka mej bara!
På grund av det anförda hade tant Klara av vännerna blivit kallad för Skräcktanten, men ingen hade dock sett denna dam.
Under senaste tid hade Karl Ludvig, som var särdeles intresserad för aktieaffärer, varit ett flertal släktingar behjälplig med att placera en del av deras kapital i goda papper. En nästan outsinlig skara av anförvanter från stad och bygd hade vandrat genom Karl Ludvigs dubblett, där han under ansträngningen att finna ”ett riktigt gött papper” tittande i taket och pekande med sitt feta pekfinger under näsan på de försiktiga men näriga blodsfränderna, sökte vara dem till stöd på verksammaste sätt.
16
