Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/200

Den här sidan har korrekturlästs

— Alle man! Som riddare gå!

Den vithuvade och kortbenta småpojksskaran började då en marsch på planen. De gingo alla mycket raka på tå. Det var detta, som lärarinnan lekfullt kallade för att gå som riddare.

Den lilla barnskaran på gräsplanen skingrades, och i tystnaden, som nu härskade, hördes några tuppar gala, svarande på var andras fjärran rop; de voro kanske i dag slaktfärdiga och underrättade sig om varandras sinnestillstånd kort före exekutionen. De tre herrarna inträdde under tystnad i skolhuset, där de av en äldre kvinna visades till ett klassrum, i vilket de borde sitta ned och vänta, tills de efterfrågade herrarna, som uppehöllo sig i en annan del av byggnaden, hade blivit tillkallade.

När Karl Ludvig, som alltjämt med guppande steg vandrade i täten för tåget, inträdde i det lilla klassrummet, observerade han genast med vänliga blickar tavlan, katedern och bänkraderna med sina svarta lock samt en kamin längst bort i rummet. Han kände en viss hemtrevnad, ty Karl Ludvigs skoltid hade haft ett särdeles lyckosamt förlopp under bästa umgänge med lärarna. Och så gick den fete mannen genast att taga plats på första bänken, så som han förr varit van, och under andäktig tystnad lade han de tjocka händerna ovanpå varandra över bänklocket, medan vemodigt tacksamma tankar vandrade bort till barndomens dagar. Cello, som blankslitit sin barndoms byxor under besvärliga flyttningar, och som mestadels haft sin skamliga plats på sista bänken, placerade sig instinktivt nederst i skolrummet. Hans observationer voro noggrannare än Karl Ludvigs, beroende på att hans olustkänslor skärpte blicken. Han lade märke till små granriskvistar på golvet, han förnam den sällsamma skolrumsluften, han betraktade den långa pekpinnen med sina pikar i tjockändan samt den svarta tavlan. Han såg vidare vattenkaraffinen på katedern blänka, och den blänkte lika oroligt som en annan vattenkaraffin långt bort i det förflutna.

På tavlan stod skrivet med vita siffror 5×6.

— Jag löser problemet, utropade Första fiolen. Vid Gud, jag löser det! Fem gånger sex är trettio. Bra svarat, Thure!

Men Karl Ludvig, som helt andäktigt satt i sin bänk, genomgick i tankarna en lektion i välläsning och höll just på med att i minnet

196