framsäga den vackra dikt, som han kunnat så väl utantill, och för vars upprabbling han skördat beröm av en lärare en gång för mycket längesedan:
Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull,
men Herren vill jag lova, att aldrig för min skull
det sucka skall så tungt uti skogen.
Härefter vandrade hans ögon till den svenska kartan, vars
välbekanta, vänliga linjer det var så längesedan han skådat. Där
svartnade det i norr såsom refflat järn mot norska landet, och
högst däruppe syntes åt öster riksgränsens röda blodstrimma; där
strömmade de friska, blåa ådrorna av älvar, vars larm man nästan
tyckte sig höra, då man såg dem störta ner i Bottniska viken.
Kring Mälaren myste det ljuvt i dalen, och längre ner på kartan
låg hans egen Skaraslätt, susande med sina vita böljor; därborta
knep Vättern med ett blått och litet hemlighetsfullt öga, och där
blickade Vänern stort och rättframt upp, detta mörkblåa hav
omkring öar, där körsbär lysa röda vid gråa gamla slott.
Värmland mörknade och blev raggigt åt gränsen som skinnet på en
björn; lik en klick smör lyste Skåne nere på kartan, och öarna
i östra sidans blåa vatten liknade stora mandlar. När Karl Ludvig
med sina blickar kommit så långt som till staden Västervik,
väcktes han upp ur sina funderingar, ty han hade helt naturligt kommit
att tänka på dagens ärende, som var intimt förbundet med
kursfallet på Västerviks Sågblad.
— Jaha, sade han. Västervik! Jaha!
Och sedan han kastat en genomborrande blick på denna kartprick, reste sig Karl Ludvig upp. I samma ögonblick hade Cello just till sina föregående observationer lagt ytterligare en, nämligen den, att under de två siffrorna på tavlan en triangel fanns uppritad. Även han reste på sig, ty en dörr öppnades, och två långa äldre män trädde in.
Dessa två män voro nästan lika varandra som bröder; båda buro de mörka kläder med alltför stramt sittande och för högt uppdragna byxor, och båda buro de pjäxor med svarta klädesslitsar och lätt uppstående tåspetsar. Deras huvuden lutade lätt,
197
