det ena åt vänster sida, det andra åt höger, och båda voro de kortklippta, den ene med vitt hår, den andre med något rödaktigt. Båda voro likaledes slätrakade, hade små, glimmande ögonsprickor och tämligen utstående näsor, men endast den ena näsan bar i sin yttersta spets en stor, klar vattendroppe. Männen tycktes le, men i själva verket var leendet av samma mystiska art som den berömda Mona Lisas: det kunde tydas som ett smil, men även som en beslutsam sammanpressning av läpparna; som ett uttryck av förvetenhet, av vänlighet eller av slughet. I samlad bild buro de båda männen äldre bondemäns drag av försiktighet, redbarhet, illparighet och envishet.
De hälsade med ett par hyggliga nickningar, men yttrade ingenting. Karl Ludvig, som ansetts lämplig att föra ordet, själv en bondes son, fast en av det jovialare slaget, reste sig upp och marscherade fram, med hög röst presenterande sig och de övriga ledamöterna av den Gyllene triangeln. Cello tyckte att det riktigt skrällde i det lilla rummet; han nästan väntade, att en anmärkning för oordning och skrål i klassen på ögonblicket skulle utdelas.
Karl Ludvig förklarade orsaken till de tre herrarnas närvaro, Han bad om ursäkt för att de störde och kom så slutligen fram till ärendet, vilket i korthet utmynnade i en bön om att för närvarande slippa anskaffa ett nytt borgensnamn efter det kasserade Olsénska namnet samt någon tids uppskov med avbetalningen.
De båda vise männen sågo ett ögonblick på varandra. Vattendroppen föll från den ena av näsorna; de kloka huvudena lutade sig tillsammans under tystnad.
— Det går inte, lät det plötsligt entonigt från den ene av de vise männen.
— Styrelsen har sammanträtt och beslutat, ekade det från den andre.
— Å, herrarna förstår nog, yttrade Karl Ludvig med hög och fast röst. En annan har råkat i en tillfällig förlägenhet, alltså, men om en liten tid, så ska nog en annan vara på grön kvest igen, alltså, å då kan vi amörtera i vanlig ordning, alltså.
— Så säjer alla, tonade det ihåligt från de två vise männen.
— Nu får vi alltså, fortsatte Karl Ludvig, på det vördsammaste be herrarne vara så goa, alltså…
198
