mina bästa herrar!
— Min vän menar, avbröt Cello med vildhet.
— Han töcker… ursäktade Karl Ludvig, rodnade häftigt och stirrade sig upphetsad omkring.
De båda vise männen vaggade sakta med kropparna liksom höga sävstrån i sakta blåst, men denna vajande rörelse, som av Cello ett ögonblick tolkades som tvekan, betydde icke alls någon gynnsam förändring av deras förut fattade åsikter. De vaggade endast för att sysselsätta sig under en gagnlös diskussion; de voro måhända även något generade, liksom rättvisans lägre tjänare kunna vara, då de efter en redan avkunnad, orygglig dom bli föremål för övertalningsförsök av stackars barnsliga och hysteriska fångar.
— Som vi har sagt. Tio dagar och ett nytt namn, yttrade åter de båda vise männen, och dessa deras sista ord ljödo hopplöst klangfattiga.
— Det är högst beklagligt, sade då den vältalige Cello, som hade velat kasta sig över Första fiolen och klämma till halsen på honom. Det är mycket beklagligt, att inte vår bön…
— Vår anhållan, sufflerade Första fiolen lågmält, men med en förfärande tydlig diktion.
— Tösst, fräste Karl Ludvig och bytte upphetsad om fot tre gånger på varandra.
— Att inte vår bön, fortsatte Cello med ödmjukhet, offrande allt för att kunna säga, att han in i det sista sökt vinna de båda försiktiga lantmännens hjärtan — att icke vår bön kunnat beviljas av er, mina herrar! Vi hade hoppats på förståelse…
— Ja, dä hade vi, ifyllde Karl Ludvig med manlig kraft och ädel stämma.
— Inte jag, mumlade Första fiolen. Må det gå åt helvete med musik!
— Vi hade hoppats på förståelse, fortsatte Cello, och jag ber er ännu en gång betänka, mina herrar…
Nu ringde emellertid en klocka med ett starkt och ihållande ljud. Cello kände sig, som om han strax skulle in till rektorn för att mottaga meddelandet om relegationen, medan alla de andra barnen fingo börja sin lektion i god ro och med lugna samveten,
200
