I ett nu sågo de tre herrarna den lilla skolsalen fyllas av en flock ljusa huvuden; en mängd små händer lade sig tillrätta på bänklocken, och blåa ögon stirrade förvånade på de tre slokörade främlingarna, vilka efter en stum avskedshälsning drogo sig tillbaka från klassrummet och gingo ut på planen.
Bakom sig hörde de ljudet av en klar sång, men Cello satte fingrarna i öronen, under det Karl Ludvig ett ögonblick stannade på gården, intagande sin säreget lyssnande ställning med huvudet något framskjutet och lätt på sned samt med ena handen utsträckt såsom för att avvärja störande biljud. Med häpnad iakttog Första fiolen, hur den fete vännen, glömsk av det nyss lidna nederlaget, med ena foten helt omedvetet följde sångens takt, medan det stora huvudet nickade.
27
Timglaset leker med sin son
Medan servitören Helmer Tidlund eller Timglaset, stilla och omärkligt leende, åter en dag gjorde tjänst bland sorgklädda medmänniskor, satt hans son Albin hemma på en grön bänk utanför det lilla trähuset och samtalade med folkskolläraren och ledamoten av nykterhetsnämnden herr Fridolf Holmén.
Albin, en storväxt, fetlagd, omkring trettioårig karl, med vitluvigt hår och en vit skäggstubb i det röda ansiktet var servitörens ende son, av vilken denne emellertid icke hade någon vidare glädje. Albin var nämligen periodsupare. När begäret att supa på allvar grep detta olycksbarn, skydde han icke att skaffa sig pengar på alla möjliga sätt, väl icke genom stöld men genom att göra sina medmänniskor tjänster, som icke alltid kunde kallas verkliga tjänster utan endast skenbara sådana, och detta i avsikt att få en slant att inköpa det nödvändiga för. Intill staden låg ju sjön, och en mängd av invånarna ägde yachter, roddbåtar eller ekor. Blåste det nu ibland, satt Albin på lur nere vid hamnen för att se efter, om någon båt skulle driva ut, när sjön låg från land och böljorna vräkte svårt. Ibland kunde det också hända, att en båt slet sina vårdslöst angjorda förtöjningar, och då blev Albin glad. Han tog
201
