Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/206

Den här sidan har korrekturlästs

en eka eller liten snipa i hamnen och kämpade sig ut till den fritt gungande flyktingen, som inhalades och gjordes fast. Sedan gick Albin och tog reda på vem som var den hotade båtens ägare, gick upp i dennes kök, strök artigt av sig sin mössa och sade:

— Ja ville bara tala om, att bankderektörens båt har slitet sej i dag. Den var ett gott stycke på väg, men jag fick tag i den. Nu ligger den ordentligt fast därnere. Det var hundan, vad det regnade.

Albin kunde på detta sätt få sjuttiofem öre eller mera i ersättning. Så småningom förstod han, att denna inkomstkälla icke behövde rinna så ojämnt och ryckigt utan kunde göras mera stadigt flödande om blott vädret var lämpligt. Det fordrades blåsväder, helst storm, för att fisket skulle lyckas och sagan bliva trodd. Albin började snart att med egna händer försiktigt lösa båtarna, lät dem driva ut, bärgade dem sedan och stövlade därefter upp i något hus för att berätta äventyret och erhålla sin belöning. Spritbegäret hos den olycklige Albin var stundom så starkt, att man runt omkring i köken hade förnimmelse av de hårdaste oväder med ständigt lösryckta snipor eller ekor, fastän barometern oföränderligt talade om vackert, mycket vackert, och fastän det blåste högst måttligt i markiserna. Albins spekulationer drevos alltså till sist ut i det omöjliga. Snart blev han icke längre trodd utan måste upphöra med trafiken till en tid.

Fadern led mycket, när han hörde talas om detta, men sade ingenting, ty det lönade sig så litet att säga något. Men mest led han av att Albin gick så illa klädd under sina värsta perioder.

— Man måste vårda sin människa, vårda sin människa, manade Timglaset med sin matta röst och såg på sonen med sina blacka, uttryckslösa ögon.

Det enda den sörjande herr Tidlund kunde trösta sig med var sonens godmodighet. Albin kunde till och med vara hjälpsam, och han yttrade aldrig några egentligen onda eller råa ord mot fadern. Och hände det sig så, att Albin en tid avhöll sig från dryckenskap och livnärde sig med vedlossning eller inlastandet av fat vid hamnen, var Timglaset lycklig och nöjd. Han hade hunnit lära sig att vara nöjd med så litet.

Några dagar före den dag, då herr Tidlund tjänstgjorde i

202