Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/207

Den här sidan har korrekturlästs

familjen Åviks hus, hade Albin åter dykt till botten, uppträtt rusig och gått omkring i staden under bullrande tal och stora gester. Den bekymrade fadern visste till slut ingen annan råd än att vända sig till en ledamot av nykterhetsnämnden, som han kände, och denne lovade att vid något tillfälle uppsöka den fallne och varna honom. Alkoholisthemmet vore ju annars sista hjälpen. Bredvid Albin satt nu på den gröna bänken i Timglasets gård folkskolläraren Holmén, en något över trettioårig herre med ljust, tankfullt ansikte, starka blommor på kinderna, en smal rörkäpp i handen och en liten kvist av ljung i knapphålet. Herr Holmén hade en stund samtalat med Albin allvarligt, rättsinnigt och vänligt men med en viss kraft. Den store karlen satt from och hörde på, men utbrast slutligen:

— Är alkoholisten en bacill, Holmén?

Herr Holmén betraktade syndaren med den vita skäggstubben, skådade in i de blinkande ögonen, bäddade i röda kindkuddar, och då folkskolläraren icke i deras uttryck kunde finna något, som tydde på skämtsamhet, svarade han med ett leende, vari litet ironi skymtade:

— Menar Albin, att alkoholismen är en bacill? Någon bacill är den givetvis icke men en slags sjukdom utan tvivel. Själva begäret är en sjukdom, men det kan också vara konsekvensen av en moralisk slapphet såtillvida, att likgiltighet för ett ordentligt levnadssätt bereder mark för begäret.

Albin tittade stint framför sig och fortsatte:

— Ja, men det är ändå som en bacill, när det kommer på. Jag vet det nog, må Holmén tro. Jag kommer nog ihåg, när jag skulle avvänja mej en gång i Frälsningsarmén.

— Har han varit i Frälsningsarmén? frågade herr Holmén.

— Ja, svarade Albin skrattande. Jag har vatt frälst. Jag blev tagen ve hamnen av en löjtnant, som hette Olsson, när jag stod och travade ved. Jag var full då. Jag hjälpte Luskungen, di kallarn, åkarn. Där i Frälsningsarmén feck di mej till att låta bli spriten, och di hade mej till vedhuggning, och när jag så hade varit där lite, så kom majorn och klappa mej på axeln och sa: ”Håll emot frestarn, vi bedja för er! Så skall snart begäret fly.”

Det gick bra några dar, fortsatte Albin, men så en kväll kom

203