bacillen, och det var, som om det rört om inne i kroppen på mej, just när de hade bönen. Jag gick till löjtnant Olsson och bad att han för själ och pina skulle låta mej få någet att bekämpa begäret med, för ja visste inte, vad jag skulle ta mej till. ”Tag starka karameller”, sa han, ”eller nejlikor. Låt litern stå. För var gång frestelsen kommer, så tänk på, att vi bedjer för Albin! Låt litern stå.” Och jag gick hem. Nu var det så, att jag hade en liter stående bakom byrån. Jag visste det nog förut, men aldrig hade jag vetat det bättre, än just den kvällen. Förr hade litern vatt som en vanlig liter. Men nu var den liksom en levande människa, och den ropade på mej. Två gånger reste jag mej upp och gick bort till byrån, och två gånger vände jag tillbaks till soffan, och till slut la ja mej med fingrarna i örona för att sova. Men då hörde jag hur litern ropade: ”Du vet väl, att jag står bakom byrån. De ä hälften kvar, de ä hälften kvar!” Hälften kvar, tänkte jag. Det är ändå bara hälften. Om jag skulle gå bort och dricka ur det, så är den buteljen slut, och sen ska de vara slut med alla buteljer. ”Nej”, sa en annan röst, ”gå inte till byrån, för det är djävulen, som sitter i buteljen, och han frestar dig. Kom ihåg, att vi bedja för dig!” Jag kände igen löjtnant Olssons röst. Så där talade det inom mig, precis som om det skulle varit levande människor, som tutade i öronen på mig. Men till slut gick jag bort och gick ut på gården, och det kom ett litet papper dansande på marken, för det blåste, och jag blev så rädd, så det brann till i kroppen på mej, och jag darrade i armarna, fast jag är en stark karl. Jag åt nejlikor hela tiden och såna där randiga karameller, så tungan sved, men jag va rädd för allt jag såg, och när träna rörde sej, var det som om fan själv skulle ha vinkat, och till slut sprang jag in. Jag hade velat tjuta, må Holmén tro!
— Nå, sporde folkskolläraren och såg allvarligt framför sig.
— Jo. När jag kom in igen, så tyckte jag att det blev varmt inom mej, för ja visste, att det fanns liksom någet vänligt eller trevligt därinne i rummet. Och det var just litern det, Holmén, Den locka på mej, som om den varit en flicka. Då tog jag och drack ur det, som var kvar i flaskan, och så blev jag genast lugn och räddheten, den försvann. Men jag tänkte på löjtnant Olsson, och därför öppna jag fönstret och kasta ut buteljen, så att den
204
