kom väl ihåg, hur han brukade leka med den lille, innan han äntligen kastade gåvorna till honom på täcket, och hur han för varje godbit låtit sin gosse läsa upp en vers.
Något underlig, något barnslig hade Timglaset under årens lopp blivit, eftersom han icke fick lov att gripas av vansinne över sin och sonens olycka. Därför kunde det alltjämt hända, att fadern, när han fann Albin lugn och nykter, lekte smått med honom liksom förr, innan han överlämnade sina från familjerna medförda gåvor, som växlade i smak och utseende. Ofta var det karameller, fullsatta av sorgens sinnebilder; svart, blankt papper och vita små kors eller en vit änglabild, men ibland kom ju Timglaset från bröllop eller andra bjudningar, och då voro varorna av helt annat slag.
Denna afton sken genom skymningen en måne över Timglasets enkla hus. Det var som om den trötte servitören sett sin döda hustrus runda, bleka ansikte; han kramade paketet, det prasslade som torra löv, och en suck bröt sig ut ur hans bröst, men log gjorde han alltjämt, som det var hans vana. Då hörde han från gården ett ljud, av vilket Timglaset förstod, att Albin var hemma; denne satt också bakom syrenträdet i en gammal rankig vilstol, som stått där och gistnat i många år. Trots sin trötthet efter dagens arbete försattes herr Tidlund i en viss spänning, ty när han svävande gled bort över den lilla gården, undrade han, om sonen skulle vara nykter. När den orolige fadern slutligen mötte Albins ögon, tyckte han sig märka, att folkskollärarens besök haft en gynnsam verkan. Då fylldes Timglasets bröst av tacksamhet och glädje; han återsåg i tanken sin gosse från forna år i samma ögonblick, som Albin höjde sitt röda ansikte, blinkande med de vattniga ögonen och strykande sin vita skäggstubb. I sin torftiga lycka tyckte sig den trötte fadern nästan se pappelefanten och de små knubbiga armarna.
— Afton, farsgubben, grumsade Albin, som visade tecken till skamsenhet och beskedlighet. Vad är det du har i påsen?
Timglaset log blekt och tog ett steg tillbaka, på samma sätt som han förr avlägsnat sig från den säng, där den lille suttit och lekt med pappelefanten.
— Nånå, sade den hyfsade mannen, i vars anlete leendet allt-
206
