harmonium med två trampor, överströdda med en mängd röda, små rosor i linoleumkomposition.
— Ack, jag kom att tänka på de lycklige dagar, suckade så tant Malin, rätt nöjd med att ännu icke ha riktat några mördande förebråelser mot släktingen.
Karl Ludvig, som endast undantagsvis var romantiker, gav sig i detta ögonblick hän och inbillade sig, att tanten tänkte på en för länge sedan död hjärtanskär, om vilken man hört talas inom släkten. Den vänlige mannen greps av medkänsla med sin i livet ensamma gamla frökentant.
— Bäst som sker, Malin, sade han tröstande. Det får en väl ändå tro.
Tant Malin, som uteslutande tänkte på pengarna, förbittrades på nytt, ja, hon nästan kom i jäsning över anförvantens likgiltighet för olyckan. Hon utbrast, likväl modererande sina ord:
— Förluster är svårt ändå, ändå! Åja…
— Ja, medgav Karl Ludvig, som nu genom tantens yttrande växlats in på sitt ekonomiska spår. Förluster av alla sörter ä svåra. Jag har också gjort en förlust.
Tant Malin blickade förvirrad upp och letade förgäves efter det svarta sorgbandet på Karl Ludvigs solida gråa kostym.
— Har Karl Ludvig fått ledsamma inberättelser, frågade hon, farbror Anton…
— Jag menade mina förluster på spekulationer, sade Karl Ludvig öppet och klart. Jag kom hit för å tala med tant Malin…
Nu kunde emellertid tant Malin icke längre vara så lugn; hon satte sig ned, började dels att vagga med kroppen, dels att smälla med sina läppar och därtill storgrät hon, under det hon klagade:
— Tala inte om det! Tala inte om det! För då säger jag saker, som jag inte vill säga Karl Ludvig. Å, hur grymt det var med den förlusten, den förlusten… Hur styggt det var… En annan hade just en så jämn liten slant…
Äntligen föllo fjällen från den förhoppningsfulle släktingens ögon. Han förstod nu, vad tant Malin menade, och i samma andetag begrep han, att allt hopp var ute. Han ämnade icke ens göra ett försök till övertalning utan beslöt sig för att tacka tant
217
