29
Tre sätt att söva sig själv och ett sätt att njuta lantlivets lycka
Karl Ludvig vaknade nästa morgon redan klockan halv fem. När han tittade sig omkring, hade han i början svårt att klargöra, på vilken plats i världen han befann sig. Han kunde omöjligt känna igen handdukshängaren över lavoaren, icke heller den höga kakelugnen, som i skymningen liknade en smal kvinna i långt nattlinne, den någon hade skrämt in i ett hörn. Sängen, som han låg uti, var av vitmålat trä, och rummet föreföll honom stort som ett torg. Så småningom klarnade dock allt för den sömnige äventyraren; han kom nu ihåg, att han tagit in på ett gästgiveri vid en järnvägsknut, då han icke samma kväll tillräckligt tidigt kunnat komma fram till målet för resan, farbror Daniels gård.
Plötsligt genomilades Karl Ludvig av en tanke, som i blinken gjorde honom klarvaken.
— Jag glömde körvarne på tåget. Esses! Esses!
Men nej, vid närmare eftersinnande kom han ihåg, att paketet mycket ordentligt blivit inlagt i hans rum av städerskan föregående kväll; han reste sig upp i sängen, vädrade och igenkände efter en stund den fina doften av de medförda charkuterivarorna. Lugnad lade han sig åter i sängen för att söka sova, men nu tycktes det alldeles vara slut med sömnen. Detta retade den trötte resenären, men när väl vreden börjat inställa sig, jagades sömnens alla alfer fullständigt bort från den vita träsängen, och Jon Blund spände ihop sitt gröna paraply i avsikt att icke mer återkomma.
Karl Ludvig erinrade sig då, att Cello, som föregav sig ha påhittat alla möjliga patent, och som var mera känslig än han själv, en gång berättat om fem säkra metoder att vagga sig i sömn utan att använda narkotiska medel. Karl Ludvig sökte nu framkalla några av dessa metoder i sitt minne, men kunde till en början endast komma ihåg siffran fem. Varför just fem metoder skulle behövas, eftersom Cello annonserat dem alla som säkra, det kunde Karl Ludvig, där han nu låg och tänkte, icke begripa; efter hand
219
