gick det emellertid upp för den efter vila törstande mannen, att uppräkning av udda siffror med vissa pauser och upprepningar var ett av de rekommenderade sätten för att nå sömnens rike. Karl Ludvig började då med händerna knäppta över magen mumlande räkna:
— Tre, fem, fem, sju, nio — tretton, tretton — femton, nitton — nitton…
När han på detta sätt kommit upp till över tvåhundra, greps han åter av vrede och tycktes bli ännu vaknare och klarare än förut. Då började han emellertid söka efter ännu en av Cellos säkra metoder och blev en smula glad, när han erinrade sig metoden nummer två: låtsas i tanken lägga kort i tre högar, fem kort i varje hög! Karl Ludvig slöt ögonen och började utlägga kort i tre högar, i det han, för att få fullständig illusion av att sitta vid ett spelbord, sakta mumlade:
— Given går! Ettvåtrefyrafem — ettvåtrefyrafem — ettvåtrefyrafem.
Men antingen nu den olycklige givaren hade sina tankar på helt annat ställe än vid spelbordet, eller att Cellos metod nummer två var lika overksam som den första, så uteblev den äskade spelvinsten, sömnen.
— Dumheter, mumlade Karl Ludvig. Galenskaper! Esses! Dä värsta ä ju, att den där tokige Cello har kunnat lura en gammal förståndig människa å ligga i sänga te rektit åtlöje för sej själv.
Men i samma ögonblick dök minnet av Cellos bästa metod, den egnaste av dem alla, motorcykelåkningen, upp i Karl Ludvigs huvud. Cello hade under livligaste gestikulering svurit på, att om alla andra metoder verkligen skulle klicka, så var det fullkomligt omöjligt att motorcykelåkningen kunde göra det. Man låtsas sätta sig på en motorcykel, vilken hastigt löper i en snäv, rund bana, sålunda löd bruksanvisningen för detta sällsamma sömnpatent. Genom den inbillade snurrande rörelsen skulle alla ovidkommande och störande tankar försvinna, och man bleve, menade Cello, så upptagen av åkningen, att den verkade liksom vaggningen för ett barn.
Karl Ludvig sammanknäppte åter händerna över magen, blundade och satte sig efter vissa besvärligheter och någon tvehågsen-
220
