het upp på den inbillade motorcykeln. Denna igångsattes med en rasande hastighet, och publiken på idrottsplatsens bänkar — Karl Ludvig hade förlagt sin motorcykelfärd till en idrottsplats, den han i verkligheten besökt — sammandrogs till en vitsvart strimma. När Karl Ludvig åkt en stund på denna motorcykel, vilken gick med en ljungande fart men samtidigt utan alla knyckar och stötar, lade han märke till att en port plötsligt öppnades, och under publikens frenetiska jubel åkte den duktige sportsmannen ut på öppna landsvägen.
Därute var det full sommar, dammet rök upp i gula skyar, men vid sidan av vägen, som mycket hastigt passerades, stodo gröna träd. Dessa bugade mjukt och behagligt, och bakom träden syntes ett väldigt rågfält, över vilket vinden strök i fina kårar, varvid axen sakta svallade med sina fagra sommarböljor. Aldrig förr hade Karl Ludvig märkt, att det varit så vackert om sommaren, och han förvånades över att han lade märke till allting i naturen. Nu kunde han se skyarna gå, samtidigt som han hörde en osynlig lärka sjunga sin ihållande sång högt uppe i den blåa rymden, och vid kanten av vägen fann han en mängd blommor att pressa. Dessa lade han i en väldig grön portör, vars band stramade över blusen, varefter han sakta gick över en slagen äng, men blev där ett ögonblick rädd, ty en främmande nalkades, till hälften skymd av en buske bland stenar. Men mannen var ingen annan än Karl Ludvigs fader, som ropade på honom och bad honom följa med och vattna hästarna. Därborta syntes ju den lilla vackra lantgården. Där låg i alla fall hans faders gård. Varför hade han varit borta ifrån den så länge? Vita murar bakom gröna träd…
I ett nu flockades en mängd blänkande, bruna hästar runt omkring dem, och särskilt var det en stor häst, den Karl Ludvig ofta ridit vid sidan om fadern, som strök sig mot gossen. Karl Ludvig blickade in i hans mörka, stora, ystra ögon och kände sitt hjärta sammanpressas av vemod, varför kunde han icke förklara, men kanhända berodde det på att fadern lämnat honom ensam. Karl Ludvig såg sin fader, som bar dödens bleka färg i ansiktet, vänligt vinka med handen och skulle sedan söka att sko hästen, som tappat ena skon, men även hästen lämnade honom. I ett nu stod han ensam och höll i handen den rostiga hästskon, i vilken det satt
221
