ett avbrutet söm. Lycka, tänkte han då och hörde i detsamma röster omkring sig, och en mycket stark kvinnostämma sade:
— Rågen, ett vågat stycke. Herrn vågar, tågar, tio, tio…
Karl Ludvig reste sig upp i sängen, tittande sig förvånad omkring. Vid hans sida stod städerskan, som av alla krafter ruskat honom och upprepade för fjärde gången:
— Herrn skulle med tåget klockan tio. Jag vågar inte låta herrn sova mera.
— Jaha, vesst, svarade Karl Ludvig yrvaken.
— Ja, det är ännu god tid, lugnade städerskan, men herrn var väldigt svår att få vaken. Det är nog inte värt att herrn somnar omigen.
Karl Ludvig gick efter en stund ur sängen, halvt glad och halvt vemodig.
Jag har drömt om pappa, tänkte han, å jag drömde om den granne gården. Dä betyder regn, när en drömmer om döa. Men jag har också drömt om bruna hästar, å dä ska betyda löcka. Andra gången jag drömmer om hästar…
Karl Ludvig hade varit på farbror Daniels gård en sommardag, medan aktierna stodo på toppen, och då var även gårdsflaggan hissad högt i topp, och den smällde över ett långbord, där breda herrar av skilda sorter sutto bänkade tillsammans. Bland de inbjudna stadsborna hade även märkts fondmäklaren Anker, vilken släpades omkring överallt liksom en avgudabild, avsedd att bringa lycka. Då hade Daniel Tomasson, som var en släkting till Karl Ludvig på ett ganska orimligt avstånd, tett sig som en munter man, och alla hade skålat för framgången, punschen hade runnit i strömmar, och de små barnen hade sprungit omkring och kastat randiga ringar eller vita bollar på den vackra trädgårdsmattan.
Nu hade Karl Ludvig, som borde ha blivit skrämd av de tecken, han under det senaste dygnet iakttagit hos hittills besökta släktingar, likväl den fasta tron, att farbror Daniel, som bäst av alla lyckats undanrädda sitt gula guld, borde vara mera tillmötesgående än någon annan. De summor, det här gällde, voro dock
222
