överkomliga, tänkte Karl Ludvig, och framför allt gällde det ju mera ett tillfälligt andrum än ett längre lån.
När han då från stationen kommit upp med sina två paket på gårdsplanen, vilken nu omgavs av bleknande träd, såg han med förvåning, hur en person i skjortärmarna, som skymtade i ett fönster, och som tycktes vara herr Tomasson själv, drog ner rullgardinen med en förfärlig häftighet.
— Går han å lägger sej mett på ljuse dan, undrade Karl Ludvig, som fortsatte vandringen mot dörren.
Den första, som mottog honom, var icke fru Tomasson utan en syster till denna, som sedan gammalt befann sig i huset och där hjälpte till med ett och annat; barnavård, bokföringshjälp eller hushållsbestyr. Denna var en kall och rask kvinna med röda kinder och honungsgult hår, som låg tätt struket utefter huvudet.
— Nej, se godda, Beda, hälsade Karl Ludvig vänligt.
— Goddag, svarade Beda nervöst. Det är väl inte så att det är till att besöka Tomasson?
— Jo, dä ä dä, svarade Karl Ludvig. Ä han inte hemma? Jag töckte jag såg honom stå i fönstret. Tänker han lägga sej å söva?
— Å, milde! utropade Beda med dämpad röst. Jaa, eftersom det är så att Tomasson redan visat sig, så är det väl bäst till att säga som sanningen är, att han är hemma. Men så mycket vill jag säga Karl Ludvig, att det är inte lönt till att hälsa på honom, för Tomasson är inte frisk.
Medan samtalet varade följde Karl Ludvig Beda in i förstugan, där den underliga replikväxlingen fortsattes.
— Ä han sjuker? Dä ä väl inte nåt farligt? Han har dä ju så bra här, så lugnt och gött…
Bedas ögon antogo ett förskräckt uttryck, i vilket även skymtade hot och där till slut skärpa kom till synes, då hon väsande utbrast:
— Gud tröste Karl Ludvig, som har dragit Tomasson in i detta! Han kanske inte blir riktig igen!
— Va i hela världen? Va menar Beda? Har jag dragit…
— Tyst, tyst, tyst, i den eviges namn, hejdade Beda den överraskade besökaren. Tomasson är inte sig lik, alltsedan han förlorade på aktier och sådant. Han vill inte äta, när, andra, äter,
223
