råkats, efter varje ny försäkran, att han höll av flickan, brukade Första fiolen emellertid förtvivlad mumla:
— Det går inte på det här sättet. Det måste bli en ändring. Något måste inträffa!
Första fiolen vaknade en måndagsmorgon och sökte svalka för sitt brännande huvud genom att vända den kalla delen av kudden uppåt. Han mindes från kvällen förut ett kafésamkväm med högljutt pratande herrar, en inträngling, vilken presenterat sig som gammal sångare, och en handelsresande, som inbjudit samtliga i sällskapet till ett enskilt rum, där intränglingen först sjungit Vita rosor och I skuggan av balkongen, men sedan förolämpat en av gästerna, emedan denne förklarat, att studentsång vore friskare än annan sång.
Hovmästare Edelberg hade, häftigt gnidande sina händer, kommit in och bjudit tystnad, men slutligen själv stannat kvar för att stifta frid samt erbjudit sig att bidraga till trevnaden genom att imitera skådespelaren Gustaf Fredrikson, vilket han också gjorde på ett tillfredsställande sätt. Törstande efter mera ära, grep han därefter en osynlig violoncell, satte luftinstrumentet mellan sina knän och lät sina långa, kvicka fingrar än glida, än darra utefter osynliga strängar, medan högra handen mjukt förde en lika osynlig stråke fram och åter; under tiden åstadkom han ett mjukt surrande, vemodigt klagande violoncelljud, som verkade mycket illusoriskt och i högsta grad roade gästerna. Omedelbart efter detta dansade den på varieténummer outtömlige hovmästaren med stora och nakna fötter en dans i Isadora Duncans stil, men när skrattet blev för högljutt, tog han åter skyndsamt på sig strumpor och blankskinnsskor, blev sträng hovmästare, varnade, bjöd tystnad och försvann som ett spöke genom dörren.
I denna av snille och grogg förtätade luft hade Första fiolen slutligen domnat, och hur han kommit hem, mindes han endast svagt. Han erinrade sig, att han givit en poliskonstapel ett stort äpple i nattens mörker, och han såg sig själv i en annan scen, arbetande med låset för att komma in i sin dubblett med en iver, som om det gällt ett nattligt inbrott. Sakta, under det Första
233
