fiolen låg och lät minnena från söndagens afton surra i sitt huvud; smög en känsla av olust genom honom, och när han såg den kulna grå måndagsdagern sila in vid rullgardinens sidor, ökades denna känsla och förtätades slutligen till ett medvetande, att i dag skulle något obehagligt ske, han visste icke rätt vad, omornad som han ännu var. Han sträckte ut handen och skulle nappa klockan, då det i samma ögonblick ringde i telefonen. Första fiolen tog ett älgskutt ur sängen med sina långa ben och satte telefontratten till örat.
— Mörron, då ä Karl Ludvig. Nå, har du löckats skaffa någet?
Jaså det var detta, som skulle ske.
— Papiret! Jag har glömt det, minsann. För resten väntar jag brev från pappa, lugnade Första fiolen, och det kan komma när som helst.
— Kan du inte dä, så måste du försöka att ta opp ett förskött, hotade Karl Ludvig.
Det var nu det sista Första fiolen ville göra, ty hans chef var fullständigt oförstående för förskottssystemet. Men medan han klädde sig, ännu icke fullt vaken, lades ett brev i brevlådan, som den unge mannen genast hämtade. Brevet var från fadern, och innehöll ingen penninghjälp, men i stället följande ord:
- Käre son!
Ditt v/ brev mottagit, och får jag meddela dig, att jag icke frångår mitt beslut rörande omtalade penningförsändelser, all den stund din lön är tillräckligt stor för dig att leva på, och är detta orsaken till, att ej medel närslutes. Men beder jag dig spara på dina tillgångar och genom inskränkningar få affärerna att gå väl tillhopa. Du bör nu börja att bliva förståndig, och tycker jag, att du hädanefter fullt skall kunna reda dig på egen hand. Skulle du komma i frestelse, ber jag dig tänka på din hulda moders minne, så ock på mig. Jag hoppas att inom kort kunna avlägga ett besök hos dig, och få vi då ytterligare talas vid.
Högaktningsfullt
Borg & Vendel
gn. Gustaf Borg.
234
