i en förstoring på väggen, och det var i synnerhet, när hon blickade dit, som gråten ville tränga upp i hennes ögon — en het och oemotståndlig lavaström. Den enda, som hon velat förtro sig åt, kunde hon icke mer uppsöka, ty modern vilade under den blanka grönskan ute på kyrkogården: Electrical girl hade förlorat henne vid fjorton års ålder och miste då den gladaste och varmaste av sina vänner, liksom den tystlåtne fadern förlorade sin tröst och sin kamrat i livet. Fastern var en ordentlig kvinna, men hon hade ett kärvt sinne och var en inbunden natur, varför Electrical girl icke älskade henne. Fadern kände hon den största ömhet för men skulle för intet i världen ha velat tillstå sanningen för honom, nej hon förmådde icke ens tänka på detta, ty varje gång hennes tankar flögo åt det hållet, flaxade de i förtvivlan uppskrämda tillbaka. Hon ville alldeles låsa den möjligheten ute; vad som helst skulle få ske men icke detta!
På hennes miniatyrskrivbord stod ännu kärleksbläckhornet med den lilasfärgade tuppfjädern, älskarens vackra present, och i sin skrivbordslåda gömde hon en profilbild av Första fiolen. Dessa tvenne föremål voro även med i den långdans av bilder, som nu drogo förbi hennes syn, men älskarens levande gestalt framstod för henne på ett märkvärdigt avstånd; det var som om hon varit säker på, att hon icke mera kunde räkna på honom, fastän hon älskade honom. Eller kanske var det fruktan, att hon icke ens skulle äga detta stöd, som kom henne att inbilla sig, att hon verkligen redan var sviken.
Vinden blåste smärta, rymden var en fara, och gatan, som hon nu trampade utan att känna eller höra sina egna steg, ledde bort till förfäran. Fastän hon såg folk runt omkring sig, och fastän hon hälsade på ett par förbiilande bekanta, såg hon dem likväl icke. Det var som om hon skulle ha blivit framblåst, och hon liknade ett flarn eller en viljelös varelse. Den dag, som nyss börjat, önskade, att Electrical girl aldrig skulle glömma honom; den ville icke bli betraktad som ett almanacksnummer, utan som sträng uppenbarelse; den önskade inprägla sina drag för hela livet i hennes unga sinne; den ristade och högg, som om den arbetat med mejsel i svart marmor, och Electrical girl kände de häftiga hammarslagen i sitt bröst.
240
