nå! — När det gick som det ofta går, och den lilla fröken fick ett litet — nå! — alldeles plötsligt fick ett litet — sällskap, som tultade omkring och höll henne i kjolarna, så ville förstås inte fänriken — äh…
Electrical girl log med hela ansiktet mot gubben, men leendet var egentligen ett grin. Hon steg ned från sin upphöjda plats vid kassaapparaten och bad ett av biträdena ropa på henne, när hon behövdes, varefter hon försvann till frukostrummet för att slippa höra slutet på Den oförbränneliges roliga historia. Flickan kunde icke gråta; hon satte sig ned och lutade huvudet i händerna ett ögonblick, medan tankarna snurrade i hennes huvud. Hon undrade om slutet på detta skulle bliva, att hon kastade sig i sjön som så många andra i samma belägenhet hade gjort före henne. Men så snart hon kom att tänka på döden, tänkte hon samtidigt på sin far, varefter nya funderingar började i en rasande fart. Mitt i ringen av dessa tankar stod Första fiolen, men hon kunde icke se hans ansikte; det var liksom utsuddat med en kautschuk; det var vitt under den eleganta hatten.
— Hahahahaha, skallade Den oförbränneliges skratt därute; medan ett nästan omärkligt fnittrande hördes från biträdena och ett lågmält höhö från chefen antydde, att den glada historien var till ända. Men vad var det fänriken hade sagt, när flickan från landet fick ett barn? Electrical girl ångrade nästan under en förvirrad minut, att hon icke stannat för att få höra, vad fänriken haft att säga. Hade han förskjutit henne? Hur hade flickan från landet burit sig åt? Hade hon blivit förbannad av sin far och måst gå ut i världen för att bedja människorna hjälpa sig i nöden och skammen? Å, vad hade flickan gjort för att förtjäna uppehället till sig och sitt barn? Gud i himlen, förlåt oss våra synder i Jesu namn, amen!
Första fiolen nalkades den del av parken, från vilken han i skymningen kunde se in i en smal gatutunnel, över vars gråa massa en ensam stjärna satt. Just som han kommit till mötesplatsen, singlade ett vått löv mot hans läppar. Det smakade mull och förgängelse. Den unge mannen, som icke kände igen sig själv,
242
