liknade en unghäst, som plötsligt känner ett kallt betsel i munnen och den osynliga kraften av ett par händer, som draga till, så att han häftigt stannas i sin fart. Casanova hade i dag haft sitt första rendezvous med den förnäma och mystiska fröken S. av B. fröken Smärta av Bedrövelse; nyss hade han, medan flickan sysslade med lampan, förstrött betraktat den gamla jultidningen på bordet, vars omslag i matta blåa och skära färger, med strimmor och ringar av guld, föreställde en midvintershimmel med stora stjärnor, liknande silverkors i luften, och mot denna bakgrund ett barn med en lysande gyllene ring kring den stora, öppna pannan. I samma andedrag hade han kommit att granska bokstäverna på väggbonaden, där julgubbarna dansade.
Hej, tomtegubbar, tagen glasen och låt oss lustiga vara!
En liten tid vi leva här
med mycken möda och stort besvär…
— Stort besvär, mycken möda och stort besvär. En liten tid, en liten tid, ekade det inom honom.
Flickan storgrät, så att han kände skakningen i sina axlar. Han slöt henne i sina armar och sade, utan att tänka på vad han yttrade:
— Det är bara en sak, lilla barn, du nu har att tänka på. Var alldeles lugn, medan de närmaste dagarna gå. Du vet ju att jag älskar dig. Det kan du alltid vara viss om. Vi får tänka, vi får tänka…
När han sade, att han älskade henne, visste Första fiolen icke, om han hade ljugit, eller om han talat sanning, men det han sade, det måste han säga, skrällde det så i hela världsalltet av lögnen. Han måste ytterligare trösta henne.
— Du må tro, att jag har vänner, som är mycket kloka och förståndiga. Nu skall jag rådgöra med dem. De är så utmärkt kloka och förståndiga.
När han emellertid uttalat de senaste orden, var det icke utan att ett löje drog igenom hans själ, likt ett ytterst svagt stråkdrag. Första fiolen fick nämligen en vision av den Gyllene triangelns samtliga medlemmar i deras nuvarande tillstånd: den orolige Cello, som med sina spräckta drömmar än gjorde filosofiska utredningar, än sjönk ner till botten av en avgrund, och den sunde
244