Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/25

Den här sidan har korrekturlästs

— Goda, lilla farbror, stanna hos oss en stund till! Inte behöver väl farbror gå fastän så många andra går!

— Den musikaliska delen tör väl vara slut nu, sade den fine gamle herrn och log blitt.

— Visst inte, väste direktör Olsén. Nu börjar det först riktigt. Farbror ska stanna hos ungdomen, inte sant? Haha! Gammal sångare…

Läroverksläraren knep med ena ögat och svarade:

— Nåväl, jag ska följa hem Sofie först, så tittar jag väl hit ett litet slag sedan. Det är ju bara ett kort stycke att gå. Jag tycker både om sång och spel, det vet du mycket väl.

Medan emellertid Läroverksläraren vandrade hem med sin hustru Sofie, flyttade de återstående herrarna ner i källaren, som var inredd med tanke på nattliga samkväm av mindre högtidlig art. Herr Olsén själv, en storväxt man med glest, mörkt hår, trygga, ibland spjuveraktiga ögon och kortklippta, mörka mustascher, rörde sig något bredbent och vaggande, liknande en sjöman på däck, och bad de närvarande söka att njuta av ögonblickets glädje. Plötsligt fick han syn på Cello, som stod och torkade sig med en näsduk i ena ögat, där han fått in ett askkorn:

— Varför gråter du, Cello?

— Därför att jag är så fattig, svarade herr Erlandsson.

— Jag ska göra dig rik, försäkrade herr Olsén. Du ska få lära dig att spekulera i aktier.

Cello hade verkligen blivit smittad av allt detta tal om aktier, åt vilket han förut endast lett ett helt raljant leende, och icke nog med detta: Första fiolen, som eljest blev apatisk när han hörde ordet affär nämnas — hans fader var nämligen affärsman — fastän ständigt i behov av små lån för sina många utgifter på flärdens stig, hade också lystrat till lockropen.

Under den närmast följande halvtimmen förändrades situationen i källaren mycket hastigt, ty för Karl Ludvig, som i telefonen diskret meddelat, att han gärna ville komma, om det ännu icke var för sent, måste arrangeras ett särskilt högtidligt mottagande. Karl Ludvig blev också vid ankomsten gripen i källartrappan, där man band för hans ögon, varefter han fick genomgå en skräckreception i en för ögonblicket påhittad orden.


21