— Jaså, sade ingenjör Planertz med orörligt ansikte. Mycket nöjsamt att få träffa herr Erlandsson.
— Personligen har jag inte fått tillfälle att tacka förrän nu, fortsatte fröken Åvik. Det ser inte bra ut att göra det här på gatan. Men jag kunde verkligen inte låta bli. Ett hjärtligt tack.
— Jag gjorde det så gärna, svarade herr Erlandsson aktningsfullt, fylld av en känsla, sammansatt av överraskning och ledsnad.
— Förlåt en fråga, avbröt ingenjör Planertz. Har Kuriren skrivit något om grävningarna i Magnus Gjutares gata eller var det kanske Middagsposten? Oavsett vilken tidning, som har uttalat sig i denna fråga, så var artikeln i ämnet ett synnerligen orättmätigt anfall på vederbörande kommunala myndigheter. Åtgärderna i denna sak stödja sig på en grundlig, av drätselkammaren efter utlåtande från alla intresserade parter företagen undersökning.
Cello kunde knappast taga sina ögon från fröken Åvik, där hon stod med huvudet lätt på sned och blickarna erkännsamt riktade mot honom. Nu var han emellertid tvungen att svara ingenjör Planertz.
— Det var verkligen vi, som hade en insändare i den där saken, förklarade Cello.
— Denna insändare måste i alla fall ha varit skriven av en person, vars lust att angripa är betydligt större än hans kapacitet att bedöma arbetenas betydelse. Den är ganska stor för denna gatudels framtid, då man nämligen i sydväst…
— Nej, bästa ingenjörn, inföll den svartklädda fröken, nu måste vi väl gå. Inte ska vi väl heller uppehålla herr Erlandsson med den där saken. Kan inte herrarna tala om den en annan gång? Adjö, herr Erlandsson, hälsade den unga damen.
— Adjö, herr Erlandsson, upprepade kommunalmannen, i det han tillade: var vänlig och ring till mig i morgon, då ett bemötande är på det högsta av behovet påkallat. Nämnda gatudel…
Cello tittade efter den allvarlige mannen, som vandrade tungt vid fröken Åviks sida.
— Vad hon är förtjusande, sade han för sig själv. Men vad var det där för ett vidunder till karl? Hört namnet, men —
264
