Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/27

Den här sidan har korrekturlästs

glädja mig mycket om också ni, mina kära vänner — rösten darrade nu något — kunde göra er en bra slant. Ni hederspojkar! Anker, gör vad du kan för dem, hör du det!

— Jag lovar, svarade fondmäklaren högtidligt, att jag skall göra vad jag kan. Ett år till, och du skall nog få se…

— Nå, sade den välvillige och upprymde direktör Olsén, vad ska vi nu kalla er affär? Ett namn, ett namn!

— Kalla den för Gyllene triangeln, föreslog den fantasifulle och av ekonomiska lyckodrömmar berusade journalisten.

— Hederspascha! Ja visst. Skål för den Gyllene triangeln!

— Åäää, å äää, hördes ett jämrande ackompanjemang bortifrån bordet, där sjökapten Tingström just nu besegrade den reserverade Direktörsassistenten.

Emellertid ombads herr Anker att utföra några trollkonster, och medan Första fiolen slank upp i källartrappan för att hämta sitt instrument, åt den talangfulle fondmäklaren upp en plånbok av krokodilskinn, slök en klocka och förvandlade på ett ögonblick en hundrakronesedel till en stor vinkork.

— — —

Den fine Läroverksläraren kom verkligen tillbaka, men när han trädde in i salongen, där violoncellen makligt sov vid en stol, och fru Olséns violin slumrade på pianot, kunde han av människor endast finna de herrar och damer, som på tavlan sutto och lyssnade till Beethovenkonserten samt dessutom ett par bilder av kända tonkonstnärer. Alla levande varelser voro försvunna.

Musikentusiasten stannade ett ögonblick framför tavlan, varefter han sakta gick fram till violoncellen och betraktade det bukiga instrumentet med kärleksfulla blickar.

— Nånå, sade han för sig själv. Nånå, här ligger du sysslolös i stället för att spela, min vän. Du har väl — nolens volens — inte somnat ifrån den stora glädjen, den största av all glädje, att låta tonerna ljuda till människornas tröst och förnöjelse. Ja, varför fick jag inte lära mig att spela när jag var ung; varför inskränkte sig min musikaliska utövning till körsång? Fastän även det var en härlig tid! Äja, visst var den så! Men att spela —

— Hahahahaha — ljöd ett dovt och ihållande skratt, som tycktes komma från underjorden.


23