Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/272

Den här sidan har korrekturlästs

— Nej, svarade Cello med ännu mörkare stämma. Det är inte kemikalier. Det är hjärtesaker.

— Jaså, utbrast Karl Ludvig lättad och med tanklös glädje spelande i sitt breda ansikte. Dä va rektit skönt!

Vid dessa ord erfor Cello för första gången i sitt liv en lust att fälla upp sin eskilstunakniv för att begrava den i Karl Ludvigs mage. Ja, det är mycket skönt, sade den bedrövade journalisten för sig själv, o, ja, vad det är skönt att känna sig leva utan mening! Men snart lade sig hans vildhet åter till ro, och han började på nytt att ruva över sitt mörka öde, ända tills Karl Ludvigs baryton ännu en gång lät höra sig:

— Röck öpp dej! Ä dä fruntimmershistorier?

Cello ämnade först tiga, emedan han nästan tyckte, att Karl Ludvig trampade med bredbottnade kängor på rosor, då han kallade dessa hjärteangelägenheter för fruntimmershistorier. Men tystnaden varade icke länge, ty Cello kände, att han måste tala ut sin smärta för en pålitlig vän, och någon pålitligare vän än Karl Ludvig ägde han icke. Medan alltså journalisten så sakta öppnade sitt hjärta, gick den bredbröstade Karl Ludvig fram och tillbaka i rummet. Då och då stannade han sina vandrande, korta bropålar till ben och sköt fram huvudet i en lyssnande ställning, som om han förnummit fjärran fågelsång. Slutligen frågade Karl Ludvig:

— Ä ho söter?

— Ja, svarade Cello kort. Det är hon.

— Ä ho snäller?

— Det kan du väl begripa, att hon är! Jag känner henne visserligen inte så mycket, men jag svär på, att hon är det. Jag älskar henne!

— Dä ä bättre, att ho ä snäller utan å vara söter, än att ho ä söter utan å vara snäller, påpekade Karl Ludvig med största lugn. Jag har också varet ute å promenerat på de dära viset några gånger! Puh!

Han satte på ett lustigt sätt upp sin feta hand till munnen och fräste som en nyöppnad vichyvattensflaska bakom den. Detta var Karl Ludvigs sätt att antyda passerade kärlekshistorier med mer eller mindre tragiska detaljer.


268