Dig, älskade… Ja… Först till pengarna! Skall det inte finnas någon möjlighet?
Han hörde en blåst draga utanför fönstret och släpa något föremål på asfaltgården; det ryckte då och då i spjället.
— Hör nu, fortsatte den desperate journalisten, som gick fram och åter på golvet med häftiga steg. Hör nu!
Tankarna flögo vilt omkring. Herr Erlandsson kunde, hur mycket han än ansträngde sig, icke framtrolla guld ur luften. Under sin tankegalopp kom han att erinra sig fondmäklaren, som nu, var i världen han än befann sig, säkert icke längre förmådde göra några ekonomiska trollkonster. Hade Cello kunnat nypa tusenkronor ur luften, hade han inte ätit upp dem utan i stället skyndsamt ordnat Gyllene triangelns intrasslade affärer, men det var icke lätt att trolla eller att göra guld.
Under de fruktlösa grubblerierna ilade journalistens tankar till de gamla alkemisternas laboratorier med dess rinnande guld i flämtande glöder och med alla de klara retorterna runtomkring. Tänk, vilken praktik en sådan herre skulle ha fått i denna tid! Det vår nog mer än en, som icke skulle ha dragit sig för att förskriva sig till den lede bara för att få hjälp till sina amorteringar… Något retad över dessa ofrivilliga fantasiutflykter, som hindrade Cello att riktigt koncentrera sig på sin ekonomiska olycka, började han att småsvära, där han hastade fram och tillbaka på den slankiga golvmattan. Blodet sköt upp i hans huvud som på en kalkon; de mörka ögonen i det runda ansiktet sprutade etter, och i det han hötte med knytnäven i luften, sade han högt:
— Jag skulle minsann inte dra mej… Gärna skulle jag välkomna herr faan…
— Aaaaaa — ljöd det långdraget i rummet.
Det var endast det klara a-ljudet i namnet på människosläktets fiende, som gav ett sjungande återljud i violoncellen, som stod lutad och förgäten i ena fönstersmygen, men säkert är, att ljudet lät mycket märkvärdigt i denna stund. Samtidigt ryckte spjället på ett bullrande sätt. Cello vände sig om och betraktade först violoncellen, som nu var alldeles tyst, varefter han fånigt stirrade på kakelugnen.
271
