37
Frestaren och förskrivningen
När Bengt Erlandsson inträdde i teaterdirektörens hotellrum, där man kunde höra svaga stråkljud från kaféet, avlägsnade sig en lång man med blekt, elastiskt ansikte och svart skäggbotten. Han hade en liten väska i handen, sådana barnmorskor begagna. När han slank ut genom dörren, ropade han till teaterdirektören, i det han på ett onaturligt charmant sätt vinkade med handen:
— Aha, vår blivande författare, gissar jag! Aha! Jag kommer genast och skall då ha äran presentera mig.
Rösten var en djup basröst, väskan var avsedd att hämta några papper och dekorationsskisser uti, mannen var kamrer vid Revy- sällskapet, en aktör, som kände alla falska uttal och alla verklig hetsfientliga attityder, kort sagt, en man, som på god tro girigt tillägnat sig skådespelarkonstens samtliga avigsidor och som därför var mycket egenkär, ehuru särdeles duglig på det ekonomiska området.
Direktören ringde på städerskan, som fick i uppdrag, att ofördröjligen kalla på hovmästare Edelberg. Efter en liten stund knackade det ödmjukt men tydligt på dörren. På teaterdirektörens tillrop uppenbarade sig den rödhårige hovmästaren, leende med ett slags streck till mun, som gick från det ena örat till det andra. Han såg förtjust och ivrig ut och gned sina händer, som om han stått framför ett smörgåsbord.
— Åh, direktör Billkvist, utropade han. Så roligt att se direktören här! Hur har det gått med turnén?
— Charmångt, svarade teaterdirektören. Tack för senast! Vi har haft ganska goda hus överallt, men det är ju bekymmer jämt ändå. Nu gäller det ju att lokalisera revyn, och här står som jag hoppas, vår man!
Teaterdirektören pekade på Cello, mot vilken hovmästaren riktade en komplimenterande bugning, i det han yttrade:
— Känner förut. Säkert mycket bra. Å, säkert! Nå, direktören, kan jag stå till tjänst med något?
Teaterdirektören kliade sig i det gråa, slätkammade håret och
