Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/278

Den här sidan har korrekturlästs

knep med ögonen. Han såg bekymrad ut, satte hornbrillorna till rätta på näsan och menade, att man väl först skulle ha något att dricka.

— Visky, vatten, kanske, punsch, en liten likör, kanske, vermouth, en liten drink, kanske, ginfizz, manhattan, kanske, liten konjak, svängare, Napoleon, kanske, Hennessy, också mycket bra — eller kanske kaffe; bröd, liten bakelse, smörgås, kanske ett glas mörkt…

Sedan den rödhårige hovmästaren mottagit en beställning, upplöstes han och försvann såsom en dunst eller dimma. Teaterdirektören skrek efter honom:

— Kom tillbaka igen, herr Edelberg! Jag måste tala…

— Strax, ljöd en svag röst långt borta i korridoren. På en sekund hade den ålliknande hovmästaren tillryggalagt en lång sträcka; han flög eller sögs bort i stället för att gå.

— Nu, sade teaterdirektören. Å pardång, herr Erlandsson, att jag inte bad er sitta ned!

Teaterdirektör Billkvist hade drömt en hopplös dröm om Hamlet, han som så många andra, och spelade under en tid greve i landsorten i ett komedisällskap. Detta gjorde han väl, emedan han kunde se ut som en teatergreve; dock låg honom hans hembygdsmål något i fatet, och det berättades, att när greven en gång uttalat sin stränga replik till en närgången friare, vilken i pjäsen fikade efter hans dotter, han skulle ha sagt på följande sätt:

— Nog nu, herr kapten, mä era vältalighetsblömster. Mi doter får I i alle fall aldrig!

När emellertid herr Billkvist tröttnat på aristokratien och vältalighetsblomsterna, blev han sin egen och bildade ett teatersällskap, som spelade revyer men även Värmlänningarne, Kapten Grant och hans barn och Herr Dardanell samt någon enstaka gång — vid sorg i konungahuset, eller om sällskapet inträffade i en stad, där en explosionsolycka eller annan stor ledsamhet timat — Therèse Raquin.

— Jo, se nu ska vi talas vid, sade teaterdirektören. Jag bad hovmästare Edelberg att även titta hit. Inte för att såra herr Erlandsson, å bevares! Men han har nämligen hjälpt mig ur et och annat trångmål vid revyerna förut och givit mig råd an-

274