oss, jag har hört att ni är en talång! Ah, neka inte, för det går inte me mej! Herr Erlandsson har blivit varmt rekommenderad.
— Ja, svarade Cello något generad. Visst har jag skrivit vers, men det är inte den sortens vers. Jag tror inte att jag ligger för kupletten, det tror jag verkligen inte.
— Kupletten! Bah! Herr Erlandsson är visst musikalisk också?
— Något. Jag spelar violoncell.
— Duger också bra, men här rör det sig om det levande mänskliga livet, se! Jag behöver väl inte fråga, om herr Erlandsson har sett mina tidigare revyer?
— Jag bekänner, svarade Cello, att jag bara har sett en utav tre.
— Jaså, verkligen, sade direktören något besviken. Emellertid. Förr hade jag ju den där oerhört talångfulle slakthuskamrer Vesterström att skriva kupletter, och han hade just det rätta greppet. Han kunde lägga in det, så det kittlade i dom, se, just på det rätta sättet. Så där om kärleken — tralalala! Men liemannen skördade, mänskligt att döma, Vesterström för tidigt.
Nu slog det kraftigt i dörren, och in trädde den långe kamrern med det bleka gummiansiktet, den svarta skäggbotten och den lilla barnmorskeväskan.
— Bång soar, hälsade direktören.
— Goafton igen, svarade kamrern, som andades häftigt efter den hastiga gången, och vars kalla ytterrock spred fläktar av svalka i det varma rummet, när han nu krängde den av sig. Nu är det min tur! Tillåt mig, sade han med mycket onaturlig betoning, att föreställa mig! Mitt namn är Edvard Kalm, kamrer. Cello presenterade sig.
— Sitt, sitt, inbjöd ivrigt teaterdirektören; och kamrern satte sig i en stol och blickade med ett par falska, mörka ögon punschflaskan, lik en aktör, när han skall föreställas upptäcka en död i en buske. Därefter antog hans anlete ett sken av ljus överraskning, och han utbrast:
— Na! Na! Punsch! Detta är för goudarne och även för mig. Jag har nu varit och hämtat papperna, som jag visat för dekoratörn här i stan.
— Har vi lyckats få några impulser? frågade oroligt den tunne
276
