teaterdirektören. Jag hörde inte, hur det gick i Göteborg och Köpenhamn.
— Fullt med impulser och idéer, försäkrade kamrern och lade handen på den lilla väskan.
Ordet idé och impuls användes här på ett för många människor alldeles nytt sätt. Att snatta något i en annan revy kallades för att få en impuls, och den som var ute för att idka sådant fiske, inbillade sig själv, att han fick ingivelser till dekorationer, balettdräkter eller dialoger, medan han satt på parketten, seende, lyssnande och antecknande.
— Några nya melodier då? frågade direktören.
— Åja! Men med kovändningar förstås! Balk, den korpen, har ju ensamrätt. Men kapellmästarn sa: ”Jag ska vränga dem som handskar, så att bara rytmen är kvar, och inte fan själv skall kunna känna igen dem.”
— Aj aj aj, då går det smekande bort, utbrast teaterdirektören misslynt och grämd.
— Visst inte, försäkrade kamrern. Det smekande behåller han kvar, det sa han uttryckligen, och jag…
— Ack, herr Erlandsson, avbröt direktören med bitterhet och vände sig till Cello. I vårt fack fordras alldeles väldigt kvalificerat folk. Det räcker inte att vara ett snille. Man måste va en ”pass på” också.
— Har herrarna kommit överens? frågade kamrern. Suttit och estetiserat, val
— Det är inte klart än, svarade teaterdirektören, men vi kommer säkert överens. Vi talte egentligen om kupletterna och kärleken och ditt å datt!
Cello hade hela tiden förstått, att han måste begagna sig av detta enastående tillfälle för att skaffa pengar, och han var beredd att göra sitt värsta, men han litade icke riktigt på sina krafter. Under samtalet med direktören hade han emellertid flera gånger angripits av högfärdsdjävulen; han hade velat bevisa för teatermannen, att han kunde skriva vers, om också icke av den sort, det här gällde. Men lyckligtvis hade demonen hittills blivit betvingad. Nu när kamrern talade om att estetisera på ett sätt, som stack Cello, blev han svag ett ögonblick, vilket högmodsdjävulen
277
