Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/284

Den här sidan har korrekturlästs

Det finns nämligen inte någon handling. Men revyn är full av olika scener. Ni skall skriva lokalt, lägga in kupletter, som vi lämnar melodierna till. Tänk nu ut: finns det någon person här i stan, som man kan skoja med?

— Någon lustigkurre, någon driftkucku att nojsa med, ifyllde kamrern.

Cello funderade ett par minuter, varpå han tveksamt upplyste om, att det fanns en bagare Vesterlund, som blivit beslagen med att vara en stor Bacchusdyrkare, fastän han på ett möte angripit en politisk motståndare, snickarmästare Fryxell, under antydande, att denne sysslade med hembränning.

— Utmärkt, ropade teaterdirektören, hette han Vesterlund?

— Ja, det gör han.

— För tusan, för tusan! Då kan man ju kalla honom för Festerlund till att börja med.

— Ja, utlät sig kamrern avundsjukt. Ja ja! Kunde man inte i detta fall tänka sig en utmärkt vits också? Till exempel: Vad är det för skillnad på en bagare som festar och en… nej! Vad är det, som jäser mest, en ba… Vad är det för likhet mellan en deg och en bagare som fest…

Teaterdirektören var dödstyst, Cello var dödstyst och kamrern likaså. I det varma hotellrummet kunde man nästan höra deras hjärnor dunka under ansträngningarna att frampressa en kvickhet. Bagare, jäst, Festlund, Vesterlund, deg, smördeg, bränneriapparat, parat med apparaten, vad är det för skillnad på en karl, som tar sig ett glas, fäster man sig vid en lund, glada fester i lunden, skillnad, likhet, nu blir det andra bullar sa bagare Fest… jäser i samhället… Hembrännarn, deg…

— Det är minsann inte så gott, suckade teaterdirektören. Han var en man bortåt de sextio åren och mätt av ära, därför släppte han taget först. Men Cello, som blivit het av tävlingslust, och kamrern med de onaturliga tonfallen sutto en lång stund i tyst dragkamp om en lyckad vits.

— Gör detsamma, bröt teaterdirektören nu tystnaden. Av det sagda förstår emellertid herr Erlandsson, hur det går till. Ta nu par exångpel och försök med en kuplett till den här melodien. Ett gott gehör, va?


280