Och teaterdirektören började sjunga en melodi, den Cello tyckte sig förut ha hört spelas av en kaféorkester, och vilken han åtminstone till hälften kunde gnola. Men den tunne teaterdirektören gick upp och ställde sig intill näsan på Cello och lät melodien, gungande på en bölja av punschdoft, glida fullständigt in i hans medvetande.
— En gång till, sade den envise revyledaren, och för andra gången och för tredje gången ljöd melodien.
Den var lätt som en fjäder och rapp i vändningarna som en balettdansös.
— Nåväl, avslutade teaterdirektören. Nu gör vi så, att vi kommer överens om att herr Erlandsson försöker med den där kupletten om bagare Vesterlund. Försök nu få in något trevligt om damerna också. Refrängen hörde ni ju när jag sjöng?
— Ja bevars, sade Cello resignerad, medan han redan i tankarna började mala på kupletten om den stackars bagare Vesterlund.
Medan herrarna samtalade, dök plötsligt åter den rödhårige hovmästaren upp som en fantom; han stod där och gned händerna och log i bugande ställning.
— Se där, skrek teaterdirektören förtjust. Vill herr Edelberg i år liksom tidigare hjälpa oss med några bångmåer?
— Gärna, gärna, hjärtans, hjärtans, sade hovmästaren, som sände intensivt livliga ögonkast omkring sig.
Kamrern reste sig upp och slog den talangfulle ganymeden på axeln, sägande:
— Ett prov! Ett prov! Känner herr Edelberg till bagare Vesterlund, vi kallar honom Festerlund nu? Ni känner historien om Fryxell?
— Åja, åja, åja, sade hovmästaren med brinnande iver, medan hans händer rörde sig om varandra som lekande delfiner.
— Gör en vits om den där historien! Något sådant här: Vad är det för skillnad på…
— Förstår, förstår, förstår, svarade hovmästaren. Jajajajaja! Ett ögonblick, mina herrar!
Hans ögon irrade och utsände liksom små svarta pilar omkring sig, medan han funderade, varunder handgnuggningen blev allt
281
