sak, som han hade på hjärtat.
— Jag tycker, sade han, att det vore bättre, om hovmästaren kunde åta sig det hela. Han är ju…
— Ah, tjalåsi! Ingen tjalåsi, käre herr Erlandsson. Jag skall säga en sak till! Hovmästaren är ett kvickhuvud, men det är något som fattas honom. Han är inte skald! Och det är just en sån, vi behöver. Ta mig nu i hand på att hjälpa till! De ekonomiska villkoren bli goda, om det lyckas.
Kafédörren öppnades. Ett rött helvetessken härskade i lokalen, där rödvita ormar slingrade sig i taket och kröpo utefter pelarna. Hundrade rökar, liksom ur små grytor, stego upp överallt, och runt omkring fladdrade svarta gestalter, medan surret steg och sjönk. Cello fattade sin mästares hand. Denne såg med välbehag på den försvurne, lovande honom med tindrande ögon bakom hornbrillorna goda år och gula mynt. En svart djävul kröp i detsamma upp på den lilla estraden, strax därpå ännu en sådan svart demon, och de hade instrument i händerna och grinade med vita betar. Ett öronbedövande larm brakade löst; det liknade nästan jämmer, blandat med smattrande ljud, ylande läten och skrällar, när den melodi, frestaren nyss gnolat i sin lydige lärlings öra, rullade fram, medan rökmolnen förtätades och den röda elden lågade.
38
Andra fiolen under klubban — men…
En dov yttre stillhet hade under de mörka höstmånaderna härskat i staden. Åt vilket håll herrar Backlund och Stoltz än vandrade, funno de intet värt att betrakta, intet att fylla sina sinande självrespektsbehållare med. Visserligen hade ett drunkningstillbud inträffat vid Färgeriets sköljplats, och vännerna hade vid detta olyckstillfälle, stående på bryggan i blåsten, häftigt rört på armarna, medan en rådig karl sam ut i de mörka vattenvirvlarna till den nödställde och i sista ögonblicket grep honom i kalufsen. De hade även lyckats få plats i den skramlande bilen, som förde
283
